Debatt: Migrationsverket väljer bort fakta

Det nya rättsliga ställningstagande, beslutat av rättschef Fredrik Beijer, ligger till grund för bedömningar i asylärenden och har en avgörande betydelse för beslut hos Migrationsverket och Migrationsdomstolar. Rättschefen bygger sitt ställningstagande på Lifos rapport: Säkerhetsläget i Afghanistan 20181204, liksom uppgifter från UCDP. Jag har tagit del av samma dokument och inhämtat uppgifter från UCDP.

Då det rättsliga ställningstagandet inte går att överklaga är det av stor vikt att det bygger på fakta och att bedömningar är väl underbyggda.

I Lifos rapport belyses säkerhetsläget ur ett flertal perspektiv, som antal säkerhetsincidenter, civila offer, internflyktingar och övergrepp mot civilbefolkning. I rapporten understryks att statistik bör hanteras med varsamhet, uppgifter om civila offer kan vara mycket osäkra.

Vidare konstateras ”ett ökat konfliktvåld under 2018, med ökat antal dödade, även om andra indikatorer visar nedgång, det vill säga offer, incidenter och internflykt. Inkluderat UCDP:s  uppgifter över dödsoffer är trenden av ökat konfliktvåld mellan de stridande parterna tydlig.”

Rättschef Fredrik Beijer uttalar sig på Migrationsverkets hemsida: ”Förändringarna jämfört med det rättsliga ställningstagandet som gällt sedan augusti 2017 är små, men flera händelser och rapporter har lett till ett behov att justera bedömningen.” En justering beskrivs: ”I provinsen Nangarhar bedöms säkerheten nu ha försämrats så att alla och envar riskerar att drabbas av våldet, vilket innebär att Migrationsverket anser att ingen bör utvisas dit”. Var gränsen går för att man ska bedöma att alla och envar riskerar att utsättas framgår inte. I Ghazni har våldet också ökat kraftigt, där anses ”det vara för tidigt” att dra slutsatsen att alla och envar riskerar att utsättas för urskillningslöst våld. Av vilka skäl?

Det anses att städerna Kabul, Herat och Mazar-e-Sharif är relevanta och rimliga för internflykt. ”Risken för civila att drabbas av skyddsgrundande behandling i dessa städer är inte så hög varför ett internt flyktalternativ kan vara relevant.” Vad som menas med ”inte så hög” framgår inte.

Om situationen i Kabul: ”UNHCR har, med hänvisning till den nuvarande säkerhetssituationen, humanitära situationen och kränkningar mot mänskliga rättigheter, bedömt att Kabul inte är ett relevant eller rimligt flyktalternativ. Av statistik från UNAMA framgår dock att antal civila offer under första halvåret 2018 minskat med 5 procent i Kabulprovinsen jämfört med motsvarande period 2017. Även risken att drabbas av dödligt våld eller skadas har minskat något i provinsen. EASO anser att det kan vara rimligt med internflykt till Kabul för vissa angivna grupper samt att Kabul efter individuell prövning även kan vara relevant flyktalternativ.”  Mot bakgrund av EASO:s bedömning anser man så att Kabul fortsatt är relevant och rimligt flyktalternativ.

Här används en statistisk uppgift från en begränsad tidsperiod som argument för att bortse från UNHCR:s ståndpunkt. Man lutar sig hellre mot EASO:s bedömning. Utan sakliga skäl. De uppgifter om ökade självmordsbombningar mot shiamuslimer, främst hazarer, eller det ökade antal civila dödsoffer som registrerats i Kabul får inga konsekvenser i rättschefens bedömning.  Man konstaterar dock att ingen folkgrupp är utsatt för förföljelse. UCDP:s uppgifter på antal säkra civila dödsoffer i Kabul för år 2017 var 173, år 2018 var motsvarande siffra 298, en ökning med 72 procent.  Terese Pettersson, UCDP: ”Våldet i Kabul har ökat väldigt mycket och tidigare säkra områden har drabbats av stora självmordsattacker.”   

Nyligen kom UNAMA:s  rapport över våldet mot civila under 2018. Där konstateras den högsta siffran på civila offer under de tio år som organisationen har registrerat. Totalt 10 993 offer (3 804 döda, av dem 927 barn och 7 189 skadade) vilket innebär en ökning med fem procent av civila offer och en ökning med elva procent av dödade jämfört med 2017. Att Migrationsverket gör sitt ställningstagande på bara delvis redovisade siffror från UNAMA för 2018 bör ifrågasättas.

Under 2018 har våld från ISKP ökat markant. 20 procent av de civila som drabbats 2018 har varit utsatta för sådant våld, en ökning med 118 procent i förhållande till 2017. Oftast riktar man sig mot hazarer. Lifos skriver: ”Det finns en risk för ett än mer negativt scenario om ISKP:s sekteristiska våld skulle sprida sig med uppblossat våld mellan olika folkgrupper som följd”. De unga pojkar, oftast hazarer, som utvisas från Sverige, utan någon social förankring i Afghanistan, riskerar utsättas för detta våld.

Trots att rättschefen har utgått från Lifos rapport, med en mångfasetterad bild av säkerhetsläget, saknas objektiva, mätbara skäl för de bedömningar som görs. En asylprocess som bygger på ett rättsligt ställningstagande med selekterade fakta, är inte rättssäker. Det rättsliga ställningstagandet bör därför ogiltigförklaras. Ansvariga i regering och riksdag måste informera sig om det våld som framkommer i rapporter från Lifos, UNAMA och UCDP.

Och ta ansvar.