Låglönestrategin är en väg som inte fungerar

Att arbetsgivare gillar låga löner är inget nytt. Det har de alltid gjort, det är bara argumenten som har varierat. När LO på 60-talet ville avskaffa avtalens särskilda och lägre ”kvinnolöner” fick vi höra att det skulle bli svårare för kvinnor att få jobb. För några år sedan föreslogs sänkta lägstlöner för att få ner ungdomsarbetslösheten. Det senaste argumentet är att nyanlända flyktingar inte får jobb om inte deras lön blir lägre än andras.

Alla dessa argument har en sak gemensamt; de har inte mycket med verkligheten att göra. Att lägre löner skulle vara ett effektivt sätt att öka sysselsättningen går helt enkelt inte att belägga.

För några år sedan sänkte den borgerliga regeringen arbetsgivaravgiften för unga med en tredjedel. Det kostade skattebetalarna 100 miljarder men ungdomsarbetslösheten sjönk inte.

Nyanlända flyktingar kan redan idag anställas till en mycket låg lönekostnad. En restaurangarbetsgivare kan till exempel anställa en nyanländ för omkring 4 400 kronor i månaden. Resten står staten för genom de så kallade instegsjobben, och den anställde får fortfarande en lön som det går att försörja sig på. Om inte arbetsgivarna är nöjda med att betala en månadslön på 4 400 kronor, hur långt ner vill de då gå för att våga anställa?

Sänkta lägstlöner skulle dessutom pressa ner allas löner. Inom handeln nyanställs exempelvis en tredjedel av personalen varje år och de flesta hamnar på avtalens lägsta lönenivåer. Sänkts de så sänks löneläget i hela branschen.

Om vi hade lyssnat till de som redan i början av 2000-talet krävde sänkta lägstlöner hade den lägsta heltidslönen idag legat på under 12 000 kronor, före skatt. Om en familj ska klara sig på det skulle de behöva samhällets stöd till sin försörjning. Låglönestrategin är alltså en bidragsstrategi. Liksom på 60-talet är det dessutom mot kvinnors arbete lönesänkningskraven i praktiken riktas. Det är främst inom servicesektorn, där kvinnorna är i majoritet, som arbetsgivarföreträdare vill sänka lägstlönerna.

Två saker vet vi alltså om sänkta lägstlöner: de gör människor fattiga och de sänker inte arbetslösheten.

LO vill istället gå en väg som fungerar:

För det första behöver vi satsa på utbildning. Huvudförklaringen till att nyanlända har lägre sysselsättning är att de i genomsnitt har sämre utbildning än infödda. Vi måste rusta arbetssökande att ta de jobb som finns, till exempel genom korta anpassade utbildningar.

För det andra behövs riktade åtgärder. Det kan handla om beredskapsjobb för äldre med dålig utbildning liksom yrkesintroduktion och snabbspår för nyanlända med erfarenhet inom yrken där det råder arbetskraftsbrist. Nyligen tecknade exempelvis Kommunal avtal med arbetsgivarna om ett snabbspår för undersköterskor. Fler liknande avtal är på gång.

Sådana konstruktiva lösningar mellan parterna är en grundbult i den svenska modellen. På den vägen vill vi fortsätta. Därför är det med förvåning vi nu ser hur de borgerliga partierna istället vill låta politiker bestämma om löner och anställningsvillkor. Då förstår de inte hur svensk arbetsmarknad fungerar. Lönenivåer ska inte vara valfrågor, de ska hanteras i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Sist, men inte minst, behöver vi investera mer. LO har presenterat omfattande förslag på hur vi kan nå full sysselsättning genom framtidsinriktade investeringar i välfärd, bostäder och infrastruktur. Det ger jobb, både åt nyanlända och åt andra, samtidigt som det bygger vårt land starkare genom ökad tillväxt.

Att nå full sysselsättning är vår tids viktigaste inrikespolitiska fråga. I det arbetet vill LO vara med. Vi är beredda att vända på alla stenar och lyssna till alla konstruktiva förslag. Men på en punkt kommer vi aldrig att kompromissa. Även en arbetare ska kunna försörja sig på ett heltidsjobb. Det är faktiskt det minsta man kan begära i Sverige 2016.