Debatt: Läkemedelsbolag måste ta mer ­ ansvar för global hälsorättvisa

Två år efter coronapandemins första utbrott så pratas det mycket om hur det globala svaret, eller avsaknaden av detta, blottlade stora orättvisor i världen – framför allt gällande tillgången till vård. Ja, vi har en rad fungerande vaccin som togs fram och distribuerades otroligt fort av privatägda företag, många av vilka ofta byggde på forskning med statligt stöd. Men samtidigt har vi misslyckats totalt att göra dessa vaccin tillräckligt tillgängliga för människor på det södra halvklotet.

Att trappa upp leveranserna av vaccin till de länder vars vaccinationsgrad fortfarande är otroligt låg är uppenbart något som måste göras brådskande. Men samtidigt finns det frågor om i vilken riktning världen ska gå, och om de privata företagens roll i att adressera de bakomliggande orättvisorna vi brottas mot.

Här finns det, tror jag, även en historisk möjlighet att agera, men denna möjlighet kräver att vi alla tänker lite visionärt.

För att återupprepa statistiken: i december 2021 hade 66 procent av befolkningen i G7-­länder fått två sprutor, men i Afrika var samma siffra endast åtta procent.

Det huvudsakliga ansvaret för denna digra situation ligger utan tvekan hos de rikaste ländernas regeringar och deras kapplöpning om tillgång till vaccindoser som drevs av nationellt egenintresse. Men den privata sektorn bär också en del av skulden – rapportering av Financial Times i december underströk särskilt kritik mot Pfizer, med anklagelser om att den världsledande tillverkaren av vaccin mot covid hade använt ”deras inflytande och kontroll över tillgången till deras vaccin för att prioritera kortsiktig vinst över global tillgång till livsviktiga vaccin och behandlingar”.

Pfizer skulle säkert inte instämma. Men att ett företag växer fram med så mycket mer marknadsinflytande än konkurrenterna för att möta det trängande behovet av vaccinet bör göra oss alla lite oroliga.

Branschen i helhet befinner sig i något av en hukad försvarsställning, särskilt på grund av dess motstånd till kraven från Sydafrika och Indien om att Världshandelsorganisationen ska göra ett patentundantag för corona-­relaterad teknik.

Men den kanske största frågan för den privata sektorn är om hur vi förbereder oss för nästa pandemi – och hur vi ser till att vi tar möjligheten att faktiskt adressera de globala ­orättvisorna gällande tillgång till vård, vilket är något som oroar många filantropiska finansiärer, inklusive Open society-stiftelserna.

Detta inkluderar hur sektorn bör svara på Afrikanska unionens och andras uppmanande att det bör skapas kapacitet för forskning, utveckling och tillverkning av alla vård­materiel på det södra halvklotet, eftersom detta är det enda sättet som man kan garantera att södra halvklotet har rimlig tillgång till detta i framtiden.

Att göra detta till en verklighet kräver mer än bara den politiska retoriken att det enda sättet vi kan hålla oss säkra från en global pandemi är om hela världens befolkning är säker.

Men detta är än så länge inte en utmaning som den privata sektorn och marknadskrafterna har ett bra svar på. Förutom behovet av att skapa lokal kapacitet och expertis så innebär kraven från aktieägare i New York eller London att läkemedelsföretag fortfarande har incitament att fokusera på de mest lönsamma marknaderna: Varför investera i tillväxtmarknader som sannolikt har låga vinstmarginaler?

Det är en av anledningarna till att Open ­society, tillsammans med andra filantroper och investerare, har gått ihop för att stödja företag i den privata sektorn som åtagit sig att skapa mer fördelad tillverkning och riskerna som medföljer detta.

I år ledde vi i samarbete med Bill & Melinda Gates foundation ett icke-vinstdrivande uppköp av Mologic, som är ett ledande brittiskt diagnostikföretag som utvecklar överkomliga prover. Målet är att, genom vårt nya icke-­vinstdrivande åtagande Global health access, bygga ut ett befintligt produktionssamarbete med Senegals institute Pasteur i Dakar till andra platser, inklusive Sydostasien och Latinamerika.

Billiga test utvecklas inte bara för covid-19 utan för en lång rad förödande tropiska sjukdomar som kommersiella diagnostikföretag ignorerar. Det distribuerade tillverkningsnätverket kan snabbt svara på försummade epidemier samt skala upp i det fall att en framtida pandemi uppstår för att säkerställa att de lokala marknaderna har tillgång till de bästa testen.

Men det bredare syftet för den här investeringen är mycket mer ambitiös: att visa att den här typen av tillvägagångssätt, med överkomlighet och tillgänglighet inbyggt i affärsmodellen, kan vara lönsam, fast i vårt fall kommer eventuella vinster återinvesteras i verksamheten. Vi tror att filantropiska och politiskt motiverade investerare, samt subventionerad finansiering, måste gå i spetsen för det här.

För privata företag eller investerare som följer i våra spår så kan det vara värt att tänka på helheten. Afrika fortsätter att expandera ekonomiskt i rasande takt – kontinenten har en enorm omättad hälsovårdsmarknad och detta är en marknad som många globala företag kommer vilja ha en aktiv närvaro på. Att bygga tillverkningskapacitet i de ­länderna skulle vara en viktig del av arbetet för att ­bygga upp förtroende och anseende.

Afrikanska unionen driver initiativ för att försöka utnyttja afrikanska politikers intresse för läkemedelstillverkning på kontinenten. Helst skulle etablerade tillverkare ingå i samarbeten med nya aktörer som är lokalt eller i alla fall regionalt baserade – vilket skulle vara gynnsamt för både lokala och internationella intressenter.

Chefer för globala läkemedelsföretag måste under 2022 visa sin vilja att snabbt göra vaccin mot covid tillgängliga och erbjuda en annan och mer långsiktig affärsmodell för framtiden. Precis som cheferna för fossila bränsleföretag och oljebolag nu långt om länge börjar ställas inför påverkan som klimatförändringarna har, så även måste deras kollegor i läkemedelsbranschen en dag förklara varför de inte vidtog de åtgärder som behövdes för att främja den långsiktiga motståndskraften och den hälso­rättvisa som behövs för global ekonomisk stabilitet – om inte för världens skull, så i alla fall för årsredovisningarna.