Debatt: Kritiken mot Wallström är ett försök till karaktärsmord

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det oberoende liberala språkröret Dagens Nyheter eldar på: ”Det ramlar  ofta saker ur munnen på Wallström som hon inte har tänkt igenom…”

När Jan Björklund i december kommenterade Wallströms uttalade oro för utomrättsliga avrättningar som svar på palestiniernas knivattacker (som hon också fördömde), kallade Liberalernas ledare detta för att ”trampa i klaveret”. Häromdagen försatte inte moderatledaren tillfället att sänka hedern på Wallström: ”Hon har ju en vana att trampa fel”.

Jag tror oppositionen kallt räknar med att det offentliga rummet inte kommer att uppvisa några allvarliga reaktioner på försöken till karaktärsdråp på Margot Wallström. Dagens Nyheter har ju redan instämt med en katalogaria över hennes diplomatiska tillkortakommanden (DN 16/1). Och i lika ”oberoende” public service har den politiske kommentatorn Margit Silberstein, apropå Israels persona non grata av Wallström, deklarerat att det var ett diplomatisk misstag av henne att förlora ”denna plattform”. På studioreporterns infantila fråga: ”Varför gör hon så här” svarar Silberstein att det hänger ihop med regeringens vilja att bli vald till säkerhetsrådet. Wallströms handlingar är i denna nyhetskommentar bara spel, strategi och, dessutom, ett misslyckande.

Israels ministrar kan häva ur sig vad som helst utan att den svenska oppositionen klagar. Wallström kallades anti-semit av en minister. Andra kritiker, både i USA och Europa, har råkat ut för liknande oförskämdheter.

Israel kan också göra vad som helst utan att den svenska borgerligheten opponerar sig. Gideon Levy, Haaretz kolumnist, skrev häromdagen: ”Vi bör kalla det vad det är: Israel avrättar folk utan rättegång nästan varje dag. Varje annan beskrivning är en lögn.” Hagai El-Had, chef på människorättsorganisationen B’Tselem, radade i veckan upp exempel på summariska avrättningar i en artikel som nådde SvD.

För två veckor sedan sköt en israelisk polis en 16-årig palestinsk flicka från Qalandiya på Västbanken när hon redan låg skadad och orörlig på marken. Hennes 14-åriga ­kusin, ­Hadil, sköts i samma händelse, ­också hon skottskadad och liggande på marken. Och när soldaterna nyligen sköt den flyende 20-årige palestiniern Lafi Awad i ryggen sedan han kastat sten, frågar Gideon Levy sina läsare, ”var inte det en avrättning?”

Israel kan fortsätta bebygga ockuperad mark, låta bosättare förstöra palestinska olivlundar, kasta ut palestinska familjer på gatan, demolera deras hus och administrera en förvaltning som cementerar bristen på demokrati och gör palestinierna till andra klassens medborgare – utan att den svenska oppositionen tycker illa vara. Margot Wallström däremot, hon ”trampar i klaveret”.

”Wallströms anklagelse mot Israel är utomordentligt allvarlig”, skriver Dagens Nyheter i sitt angrepp på utrikesministern. Det måste man hålla med om. Lika allvarligt är det att hon är så ensam bland svenska politiker att tala om denna verklighet.

Jag är säker på att det finns folk hos hos Liberalerna och andra partier som är sympatiskt ställda till viktiga inslag i Wallströms utrikespolitik. Men kommer de att våga sig ut på banan? Eller ska de också tyst åse hur drevet slår undan benen på ”en av de få ministrarna i den här världen med ett samvete”, som krönikören Gideon Levy karaktäriserar Margot Wallström.