Debatt: Köttnormen lyser igenom i journalistiken

Objektivitet. Journalistens hjärtebarn och regel nummer ett. Min uppfattning är dock att objektivitet kontinuerligt förväxlas med förhållningssätt och sedvänjor som ligger i linje med rådande samhällsnormer. Detta blir särskilt tydligt i sammanhang som rör frågor om djurs rätt till liv.

Den senaste tiden har kött och mjölk varit ovanligt mycket på tapeten. Jag noterar dock att det som skrivits i ämnet i huvudsak har gjorts så av köttätare. Detta eftersom att de journalistiska slutprodukterna fortfarande lider av en påtaglig beröringsskräck vad gäller de djuretiska aspekterna av animaliekonsumtion. De artiklar som får utrymme är i första hand sådana som berör miljön, hälsan, klimatet, bönderna, subventionerna, jobben, etc. Mer sällan handlar det om det moraliskt tvivelaktiga i att döda för blotta smakens skull. Dessa journalister uppfattar med största sannolikhet sig själva som neutrala och förutsättningslösa i sitt utförande, men för någon som inte delar deras moraluppfattning så lyser tydliga köttnormativa ställningstaganden igenom. De syns bara inte lika tydligt för den stora massan, eftersom att åsikten i fråga är kompatibel med samhällsnormen. Köttnormen.

Journalister har en enorm makt att diktera agendan; vilka frågor som ska ställas, hur de ska ställas och vad som i sin tur kommer att diskuteras vid frukostbord såväl som i maktens korridorer runtom i landet. Huruvida ett förhållningssätt eller en ingång i en fråga anses partisk eller opartisk avgörs i första hand av huruvida den strider mot en invand sedvänja eller inte. Idag är människans bestämmanderätt över icke-mänskliga djurs liv och död norm. Människors rätt att välja om de vill äta kött eller veganskt till lunch står enligt denna norm över djurs rätt att leva. Men. Att en åsikt ligger i linje med rådande normer betyder inte att den därmed ligger i linje med det som är moraliskt riktigt. Att äta kött är inte moraliskt neutralt. Att äta kött är i allra högsta grad ett ställningstagande.

En köttätare som intervjuar en annan köttätare om kött har inte per definition ett mer neutralt förhållningssätt än en vegan som intervjuar densamma. Tvärtom verkar det mer troligt att den journalist som utgår från samma uppfattning som den intervjuade medvetet eller omedvetet kommer missa att ställa de kritiska frågor som, i det här fallet veganen mer sannolikt skulle göra.

Om något så tycks det mer objektivt att utgå från ett vegan­istiskt förhållningssätt, då det sträcker sig längre och omfamnar en större del av jordens befolkning. En uppriktigt objektiv inställning i mötet med sin omvärld utgår rimligen från att godtycklig diskriminering och förtryck med sin grund i kön, etnicitet eller art är fel. Att kalla någotdera för en partisk åsikt är befängt. Att så göra – om något – är att ta parti.

Skulle vi anklaga en man av åsikten att kvinnor har lika stor rätt att köra bil som män, för att vara partisk? Nej, vi skulle tvärtom ifrågasätta vad för slags premisser som ligger till grund för att påstå det motsatta. Men sexistiska eller rasistiska värderingar är å andra sidan lättare att identifiera som just värderingar än vad artpartiskhet är. Att vara antirasist anses inte radikalt eller partiskt, eftersom att rasisterna (fortfarande) är de som bryter mot de samhälleliga normerna och inte tvärtom. Att vara vegan av djuretiska skäl betraktas däremot som något radikalt – en tydligt laddad värdering.

För en objektivitetssträvande journalistkår är det hög tid att ta itu med den slappa synen på partiskhet kontra opartiskhet och på riktigt anstränga sig för att särskilja objektivitet och neutralitet från det som i själva verket bara är ingrodda sedvänjor och normer tagna för givna. Endast så kan vi ge ansikte åt en objektivitet värd namnet.

/ Jenny Strindlöv