Debatt: Körglädje eller miljöhänsyn?

I tidningarnas nyhetsartiklar läser man numera ofta om översvämningar, tork­katastrofer, storbränder och andra följder av den globala uppvärmningen. Så vänder man blad och ser bilannonser med glada tillrop om ”äventyr”, ”körglädje” och ”sportig komfort”.

Likadant är det på tv. En dokumentär om klimat­krisen kan avbrytas av reklam som innehåller blänkande nya bilar som körs i häftiga landskap med lyckliga förare vid ratten.

Det är lätt att förledas av reklamen, men i själva verket går de nya bilarna inte att förena med en medvetenhet om jordens läge. För klimatets skull måste vi ju köra mindre, inte mer, och ha färre bilar, inte fler. Naturvårdsverket talar till exempel om att Sveriges klimatmål kräver inte bara mer förnybara drivmedel och mer energieffektiva fordon, utan också ”minskat trafikarbete med energiintensiva trafikslag” – i klartext, mindre bilkörande.

Visst är bilen ibland nödvändig, inte minst i glesbygden. Men många unga i städerna väljer numera att klara sig utan bil, och det kunde även andra göra. Bilen kan ersättas av cykel, buss, bilpooler och taxi. De pengar man sparar på att inte ha bil räcker ju till många taxiresor.

Här behövs ett omtänk på många nivåer.

På den individuella nivån: Kanske du kan klara dig utan bil, eller i alla fall ändra vanor så att du kör betydligt mindre?

På myndighetsnivån: Regeringen måste ålägga Trafikverket att sätta klimatmålen i första hand, och sluta räkna med ett ständigt ökat bilkörande!

På den övergripande kulturella nivån kan man börja med ett tankeexperiment: Försök föreställa dig ett samhälle med färre bilar, där planeringen styrs av miljöns och inte av bilisternas och bilföretagens intressen. Städerna skulle bli tystare och renare, barnen kunde leka på gatorna i sina bostadsområden, och media skulle annonsera om snygga cyklar i stället för om snygga bilar.

En utopi?

Kanske – men det skulle också kunna vara en tilltalande och genomförbar fantasi.