Debatt. .

2019-08-03 14:15
Foto: Lars Pehrson / SvD / TT
Puffetikett
Dagens ETC

Kommer flykten ta slut någon gång?

Nazir Haydarpour är en av de som sittstrejkar på Norra Bantorget i Stockholm mot utvisningarna till Afghanistan. För vissa tar flykten aldrig slut, skriver han. 

För många är sommarlov ett tillfälle att vila, resa iväg och njuta av livet men det stämmer inte för alla. Alla är inte lyckligt lottade och medan vissa planerar sina resor så sitter tiotals barnfamiljer på Norra Bantorget för nionde dagen i rad. De är här för att protestera mot deras utvisning till världens farligaste och dödligaste land. De här familjerna med småbarn ägnar sina sommarlov för att kämpa för ett vanligt liv i fred och utan våld och krig vilket är varje människas grundläggande rättighet. De flesta har flytt till Sverige år 2015 från Afghanistan men de lever fortfarande i ovisshet och i limbo. Det verkar som att flykt och otur aldrig vill lämna dem.

Jag sitter här på torget och pratar med en mamma som har rest med sina barn från norra Sverige för att delta i sittstrejken. I hennes trötta och ledsna ögon kan man se hur jobbigt hon har det nu och vad som hon har varit med om. Flykten har tagit en son från henne och det här är fjärde året som hon inte vet vad som hänt honom. Hon kallar mig "son" och säger att hon inte visste att ovissheten skulle dröja sig kvar så här länge. Hon berättar om resvägen till Sverige och gränsen mellan Iran-Turkiet samtidigt som hon pekar på sin åttaåriga flicka och fortsätter: "Det var turen som gjorde att hon överlevde när hon ramlade från min famn och började rulla nerför berget och som tur var fastnade hennes jacka i en buske och då kunde hon räddas."

Medan hon berättar om resvägen får jag flashbacks från min egen resa till Sverige. Jag hittar mig själv i den kalla natten på väg nerför de höga svarta bergen när vi skulle passera gränsen till Turkiet. Jag ser de gråtande barnen som letade efter sina föräldrar i det mörkret, mannen som inte kunde andas längre, pojken som hade brutit benet efter att ha ramlat i den leriga och halkiga höjden och de grymma beväpnade smugglarna som sparkar på oss så att vi ska röra på oss. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

När jag slutar tänka på de minnena tittar jag på alla barn som springer runt på Norra Bantorget och jag undrar om de här barnen var de gråtande och förskräckta barnen i den dramatiska natten i gränsen mellan Iran-Turkiet. Då frågar jag mig själv om hur länge de här barnen ska lida? Vad har de gjort för fel? Finns det någon som ska titta på deras oskyldiga ögon och ge ett slut på deras lidande? 

Under de senaste dagarna har jag hört vissa som säger: "Ni kommer inte kunna få hjälp, folk är på semester, civilsamhället och politikerna är bortresta." Men jag vill påminna om att de här familjerna inte kan vänta, varje sekund är ett lidande för dem. Semester betyder ingenting för dem. Visa gärna ditt stöd och solidaritet för de här barnen och familjer var du än är och kom gärna förbi om du har möjlighet. 

Nazir Haydarpour  
19 år, Stockholm