Debatt: Kerala visar vägen framåt för Indien

I det offentliga samtalet är Indien förlorat. Demokratin förfaller och den religiösa högerpopulismen tar över. Kongresspartiet är maktlöst och muslimerna undantas lika medborgarskap. Den marknadsdrivna tillväxten ökar ojämlik­heten och hälsovården mäktar inte covid-19. Vanligt folk saknar ofta leve­bröd och migrantarbetarna drivs ut på vägarna. Många dör hjälplösa i hemmen och krematorierna är fortfarande fulla.

Sådan är bilden och mycket av den stämmer.

Ändå saknas den andra frågan i varje kritisk bevakning.

Finns det motkrafter, alternativ?

Svaret är ja.

I de senaste delstatsvalen förlorade premiärminister Modis BJP-parti i Västbengalen. Motståndet är starkast i söder där socio-religiösa reformrörelser reducerat kastförtrycket. I Tamil Nadu fick han bara 4 av 234 mandat och i Kerala inte ett enda. Keralas 35 miljoner invånare har dessutom ett alternativ. Dess vänsterallians med liberaler fick förtroende att bekämpa pandemin genom demokrati och välfärd, med sikte på hållbar utveckling.

Det har inte bara uppmärksammats i Indien utan även hyllats i internationell media som The Guardian och New York Times, och bland forskare som Nobelpristag­arna Amartya Sen och Joseph Stiglitz. Men i Sverige är det tyst. Trots att väl alla drömmer om sådana alternativ. Hur kan Kerala gå mot strömmen? Vad är hemligheten?

Keralas historiska lärdomar minner om hur liberaler och socialdemokrater byggde Sverige. Redan från 1870-talet bekämpade socio-­religiösa folkrörelser kolonialism och kastförtryck. Från 1930-talet gjorde flera av dem gemensam sak med radikala bönder och arbetare i kampen för lika civila, politiska och sociala rättigheter. Socialisterna samarbetade först med liberaler och andra inom Kongresspartiet. Sedan anslöt de sig till kommunisterna. Men det var mest för att förverkliga den socialdemokratiska agenda som kongressen övergett, inklusive jordreformer och välfärdsprogram, som vänstern kunde förverkliga under 50- och 60-talen.   

Ändå räckte det inte. Trots Indiens bästa utbildning, hälso­vård, fackliga organisering och jordreform ökade inte produktionen som förväntat och industrialiseringen kom av sig. Många skaffade sig fördelar genom politiska kontakter och spekulation, eller använde god utbildning till att skaffa välbe­talda jobb utanför Kerala, framför allt i Gulfstaterna. Sådana bakslag var vanliga i den ”tredje världen”, men Kerala fann nya lösningar. Från 80-talet lyckades en bred bildningsrörelse i det civila samhället bryta stagnationen. Aktivisterna gjorde Kerala till den första delstaten i Indien där de fattigaste kunde läsa och engagera sig bland andra medborgare. Dessutom kartlades de lokala resurserna, för att främja hållbar utveckling och samarbete mellan bönderna.

Initiativen bidrog till att den vänsterledda fronten vann valen 1996 och gick med på radikal decentralisering till demokratiskt valda kommuner. Dessa fick betydande resurser för egna utvecklingsprojekt, förutsatt att planeringsmyndighetens råd följdes och att medborgarna fick delta i arbetet. Allt var inte lyckosamt, men tack vare de medborgerliga rättigheterna, jordreformen och det demokratiska deltagandet har eliten inte kunnat dominera de ­l­okala institutionerna och projekten som annars är vanligt.

20 år senare var det därför den demokratiska decentraliseringen med folkligt deltagande som gjorde att vänstern först ­kunde övervinna Nipah, det värsta viruset av alla, sedan hantera en rad naturkatastrofer med översvämningar och jordskred, och slutligen bekämpa corona på ett effektivt och socialt rättfärdigt sätt. Redan när det första corona­fallet upptäcktes i januari 2020 mobiliserades den lokala hälsovården att utbilda invånarna i hur man fredar sig, testar och spårar smittan samt organiserar lokala karantäner – kombinerat med ekonomiskt och socialt stöd till de drabbade, inklusive matkassar och soppkök i samarbete med civilsamhället. De lokala hälsovårdarna ser även till att allvarligt sjuka får sjukhusvård, den bästa i landet. Till april 2020 lyckades man bromsa viruset till ett minimum och hälsovårdsministern, lärarinnan K K Shailaja, fick internationell idolstatus. Medan Sveriges privatisering och new public management lett till förfärande antal döda inom den lokala åldringsvården, skapade Keralas demokratiska decentralisering och folkligt deltagande underverk.

Tack vare välfärdsarbetet kunde man också stå emot hindufundamentalisternas religiösa provokationer och inskränkningar av medborgerliga rättigheter. Frivilliga insatser och lokal resursmobilisering motverkade dessutom centralregeringens försök att svälta ut Kerala med mindre andel av de centralt kontrollerade skatteinkomsterna. Självhjälpen var förstås otillräcklig, men till New Delhis ­stora förtret skapade Keralas odogmatiske finansminister Thomas Isaac (som tidigare lett arbetet för decentralisering och folklig planering) en kompletterande internationell investeringsfond för infrastruktur, utbildning och hälsovård.

Dock: Kerala är ingen självständig önation som Taiwan eller Nya Zeeland som kan stänga gränserna. Läget förvärrades när 1,4 miljoner migrantarbetare återvände (jämför gärna med antalet migranter Sverige anser sig klara av). Därtill kom familjeträffar vid högtider. Så samhällsspridningen ökade och många behövde jobb och stöd. Det kunde inte bara hanteras lokalt.

I mitten av 2020 stod Kerala därför inför liknande problem som i Sverige med bristande koordinering av stat, regioner, kommuner, medborgerliga och fackliga organisationer samt privata aktörer. Keralas lyckade decentralisering hade inte kompletterats tillräckligt med institutioner för bredare samarbete. Kommunerna kan inte själva ta ansvar för välfärden när allt fler jobbar utanför den lokala ekonomin. Den lokala ekonomin måste kopplas till den externa och den offentliga planeringen ske i samarbete med privata aktörer. Dessutom måste medborgarnas lokala organisationer samverka på delstatsnivå. Annars går det som när den deltagande budgeteringen i brasilianska Puerto Alegre inte kunde sätta stopp för korruptionen i huvudstaden. Och auktoritära system är ingen lösning. Inte ens Kinas kommunistparti ­kunde koordinera produktionen i folkkommunerna utan anammade Deng Xiaopings marknadslösningar, i korrupt samarbete mellan parti­ledare och affärsmän.

Nu prövar sig Kerala fram. Corona­läget är allvarligt men under kontroll. Hälsovården koordineras i kommandorum på distriktsnivå och inkluderar privata vårdgivare. Och i motsats till Modis Indien tar man ansvar för folks välfärd. Inför lokalvalen i december lovade vänster-center fronten stöd och jobb – och bifallet var överväldigande. Inför delstatsvalen i april lanserades dessutom en plan att bygga vidare den goda hälso­vården och utbildningen med sikte på kunskapsbaserad utveckling, tillsammans med inhemskt och utländskt näringsliv.

Resultatet blev att sittande regering för första gången på 40 år fick förnyat förtroende och att forskningen är entydig: väljarna röstade inte på person utan på parti och politik, de uppskattade den effektiva och socialt rättvisa hanteringen av naturkatastroferna och pandemin, och de var positiva till utvecklingsplanerna.

Det svårt att tänka sig något mer hoppingivande i dagens globala Syd. Keralas breda allians för en hälso­vård och välfärd som också kan samla olika aktörer för ett demokratiskt och hållbart utvecklingsprogram liknar inte bara sociala och gröna ”deals” i Skandinavien och USA. Den överensstämmer även med andra positiva erfarenheter i Syd. Enligt min jämförande forskning är stötestenen demokratisk medverkan av starka ide- och intresseorganisationer. Brister den, är risken att en populistisk president eller chefsminister dominerar. Kerala har fördel av sitt lokala demokratiska deltagande men det finns få motsvarigheter på övergripande nivå. Idealt kan sådana byggas nu, när nya välfärdsprogram och satsningen på kunskapsbaserad utveckling ska förverkligas. Det blir inte enkelt. Men vill man inte bara förfasas av politiska och mänskliga katastrofer som i Modis Indien utan också motverka dem finns det alltså ett alternativ att lära av, samarbeta med och investera i.