Debatt. .

2014-11-29 07:15

Ju fler som är medlemmar i facket – desto mindre risk för Vilda Västern

Arbetsrätten kritiserades av många borgerliga politiker som också baktalade kollektivavtalen och ville begrava rätten att vidta sympatiåtgärder vid fackliga konflikter.
   Politikens signaler till arbetsmarknadens parter var att de inte heller var viktiga längre. Men med facit i hand konstaterar jag att regeringen underskattade motståndet, skriver Anders Ferbe, ordförande IF Metall.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I många länder hissnar de när de hör att nästan 80 procent av industriarbetarna i Sverige är anslutna till facket. Internationellt sett ligger vår organisationsgrad mycket högt. Detta trots åtta år av fackföreningsfientlig politik och trots att de osäkra jobben snabbt blivit fler genom en ökad andel visstidsanställningar och bemanning. 

Regeringen Reinfeldt hade säkert räknat med att slagen som den riktade mot fackföreningsrörelsen skulle få större verkan än de fick i praktiken. Visst tog facken skada av den kraftigt försämrade ersättningen från a-kassan och de dramatiska höjningarna av a-kasseavgiften. En halv miljon människor lämnade a-kassan och i många fall också facket. Organisationsgraden sjönk i alla fackförbund. 

Statsmakten signalerade därmed att det inte längre var viktigt att vara medlem i facket. Dessutom kritiserades arbetsrätten av många borgerliga politiker som också baktalade kollektivavtalen och ville begrava rätten att vidta sympatiåtgärder vid fackliga konflikter.

Politikens signaler till arbetsmarknadens parter var att de inte heller var viktiga längre. I framtiden skulle individuella och ”friare” lösningar gälla.

Men med facit i hand konstaterar jag att regeringen underskattade motståndet. Fackförbunden tog skada, men står fortfarande starka. Parternas betydelse för vad som händer på den svenska arbetsmarknaden är oförändrat stor – de håller politikerna på armlängds avstånd.

Arbetsgivarna har inget intresse av att ordning och reda ersätts av Vilda Västern. 

Ordning och reda har vi tack vare kollektivavtalen som fullt ut styr och kontrollerar löner och arbetsvillkor. Kollektivavtalen borgar för ansvarsfull löneutveckling och lugn på arbetsmarknaden. Den svenska modellen är uppbyggd kring samförstånd och arbetsfred, med hög organisationsgrad hos både fack och arbetsgivare.

Ett villkor för att modellen ska fungera är att det finns starka fackföreningar med hög organisationsgrad. Ju fler som är medlemmar desto tydligare blir det att facket representerar alla. Detta gör att arbetsgivarna kan lita på att uppgörelser i kollektivavtalen kommer att hålla. De slipper göra upp med flera fackförbund inom samma bransch. De slipper träffa individuella avtal med varje anställd. 

Med andra ord: Arbetsgivarna tjänar på att det finns starka fackföreningar med hög organisationsgrad. 

Att de anställda tjänar på starka fackföreningar med hög organisationsgrad är lika självklart. Jag brukar fråga dem som tvivlar, hur hög de tror att garantilönen är i Sverige. De flesta vet inte att den är noll kronor. 

Jag förklarar att den enda garanti de kan få för en anständig lön är att ett fackförbund förhandlar med arbetsgivaren. Ju starkare fack desto bättre förhandlingsposition. IF Metalls mål är att organisera minst 85 procent av industriarbetarna.

Om facken blir svaga minskar arbetsgivarnas intresse för att förhandla och teckna kollektivavtal. Då kan man som anställd i bästa fall förhandla upp sin lön på egen hand. Ännu troligare är att arbetsgivaren ensam sätter lönen. Med svaga fack blir frågan enkel: Vill du ha jobb? Acceptera villkoren!

Att möta ökningen av visstids- och bemanningsjobben är en av fackens utmaningar. Människor som inte vet var de ska arbeta nästa vecka har svårt att hitta en facklig hemvist. Facken är idag inte organiserade för de som hela tiden måste flytta mellan olika jobb. Det måste vi lösa. 

För att skapa trygghet för alla som arbetar ska vi i möjligaste mån bidra till att tillfälliga jobb blir fasta. Samtidigt ska vi vara en bra hemvist för alla dem som kämpar i visstidsjobb och bemanningsarbeten. 

Genom medlemskapet ställer varje medlem i facket upp på fackföreningens grundlag: Det fackliga löftet. Vi lovar varandra att aldrig någonsin arbeta för sämre lön eller sämre villkor än de vi kommit överens om i föreningen. Vi vet att när alla håller det löftet måste arbetsgivaren uppfylla våra krav. Det är därför angeläget att så många som möjligt är medlemmar.

Parallellt med hög organisationsgrad kämpar facken för att hålla ersättningen från a-kassan på en hög nivå. Om ersättningen blir så låg att man inte kan leva på den, tvingas arbetslösa människor
ta arbete till mycket låga löner
för att kunna försörja sig. Det kommer på sikt att sänka lönerna för alla. 

Facket och a-kassan hänger ihop. A-kassan håller uppe priset på arbetskraft. Kollektivavtalen som facken förhandlar fram ger sjysta villkor när vi arbetar. Kollektivavtalen ger garanti för en lägsta lön. 

Hög organisationsgrad i både facket och a-kassan vinner alla på: Vi som arbetar, de som söker jobb, företagen som anställer och samhället i sin helhet.

Anders Ferbe 
Förbundsordförande IF Metall