Debatt: Jag vägrar att kryssa för krig

Svensk vapenindustri är en skamfläck för Sverige och ett svek mot de värden vi som land säger oss stå för. Därför är det beklagligt att politikerna inte vill ge besked om vapenexporten förrän efter valet, skriver Viking Bohman, student på Försvarshögskolan.  

Sverige är en av de absolut största vapenexportörerna i världen per capita, vår vapenindustri går bra och verksamheten står idag för imponerande 16 000 jobb. 

Vi har inte bara en stor vapenindustri som fortsätter att växa. Våra vapen är eftertraktade och kan hittas i världens alla hörn. Allt ifrån granatgevär uppkallade efter kungen till vårt alldeles egna Jas Gripen, ett av världens bästa stridsflygplan. Vi prisar denna verksamhet för dess kompetens, skicklighet och för de jobb den skapar. Som svenskar är vi stolta över vår vapenindustri.

Tyvärr har den här affärsrörelsen ett pris. 

Under perioden 2008–2012 exporterade Sverige vapen till tolv länder där omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter skett. Våra vapen har hittats i inbördeskriget i Syrien och i kaoset i Somalia, senast påträffades de i händerna på burmesisk militär i full färd med att tysta missnöjesropen från lokala rebeller. Fortsatt visar siffror på hur svensk vapenexport har ökat till både diktaturer och konfliktdrabbade länder. 

Och vad gör Sverige efter att detta uppmärksammats? Det här kan vi ju inte acceptera, något måste göras.

Och mycket riktigt, något har gjorts. Det har tillsatts en utredning i ämnet som ska klargöra vad som har gått fel och hur vapenexportkontrollen ska kunna skärpas. Det är bra, men tyvärr så har det utöver detta bestämts att resultatet av utredningen ska presenteras först efter valet. Ett klassiskt politikerdrag för att slippa ta tydlig ställning och undvika jobbiga frågor. ”Vi avvaktar med att svara på den frågan” – så lyder standardsvaret när våra ledande förtroendevalda får frågan gällande svensk vapenexport. 

I dag är MP, V och Fi de partier som tydligt tar ställning för en avveckling av vapenexporten. Resten av den politiska sfären hänvisar endast till utredningen och en eventuell reglering av handeln.

Problemet är att oavsett om vi exporterar till demokratier eller diktaturer så ser vi en spridning på dessa vapen som är näst intill okontrollerbar. Vi ser att de hamnar i händerna på de som behöver dem allra minst – de desperata, de i krigsdrabbade länder, de som är villiga att använda dem för just det de är till för: släcka människoliv. 

Alla vet vi att vapen och krig är dåligt. Men vad kan vi egentligen förändra? Löfven och Reinfeldt gör ju rätt när de tänker på jobben. Svenskarna kan inte gå arbetslösa – det är varken bra för oss eller världen. Och självklart kan vi inte avveckla vapenexporten över en natt. Men det går att ta några viktiga steg i rätt riktning. 

På 70–80-talet ställde Saab framgångsrikt om delar av sin industri för att tillverka civila produkter – något som visar att en omställning är möjlig. Forskningsexempel visar även att det ofta finns större ekonomiska vinningar (alltså fler jobb) inom förnybar energi än inom vapenindustrin.

Dessvärre saknas i dag en politisk vilja. Det mesta i dagens debatt handlar om kortsiktiga vinster och ekonomi. De ledande politikerna har inte tid att känna efter med hjärtat och olyckligtvis blundar de även för de ekonomiska vinster som en omställning innebär.

Svensk vapenindustri är en skamfläck för Sverige och ett svek mot de värden vi som land säger oss stå för. I riksdagsvalet kan du säga ifrån. Jag vägrar att kryssa för krig, gör det du också. 

Fotnot: Läs mer om vad partier och riksdagsledamöter tycker om vapenexport på www.vapenvalet.se.