Debatt: Jag slutar inte – jag byter bara roll

Jag har förstås fått många frågor om varför jag slutar som partiledare för Feministiskt initiativ. 

Mitt svar är som tidigare – jag slutar inte. Jag byter roll.

Jag brukar säga att jag förhåller mig till världsläget och det har under lång tid betytt att jag på olika sätt trappar upp. De senaste fem-sex åren har det inneburit ett gigantiskt folkbildningsarbete med ständigt återkommande resor runt om i vårt avlånga land.

Det har inneburit att tillsammans med andra bygga organisation. Den organisation som i det här valet blommade ut i att Fi hade listor i runt 60 kommuner och att vi hade aktivistgrupper på över hundra orter.

Vi har fått en medlemskår på runt 6 000 personer, där väldigt många har bestämt sig för att arbeta systematiskt, lånsiktigt och organiserat. Det är ett helt annat läge och en helt annan styrka än vad vi tidigare har haft i Fi. Och vi har ett kreativt och växande ungdomsförbund, Unga Feminister. Det känns stabilt på riktigt!

Jag har också rest runt i Europa, i länder som är medlemmar i EU, med syfte att samla feminister och MR-aktivister inför kommande EU-val. Idag finns det Feministiska initiativ i Norge, Finland, Danmark, Polen, Tyskland, Storbritannien, Spanien, Kroatien och det finns grupper som diskuterar både i Italien, i Nederländerna och på Irland. Vi samlas i Bryssel nu den sista november.

Planen är en gemensam feministisk och antirasistisk hållning i valet, kompletterat med nationella paroller. Det är inte bara i Polen och Ungern som feminister och MR-aktivister har fått känna på regimens bannlysningar. Också i flera andra länder, där mer eller mindre uttalade nationalister tagit makten, krymper utrymmet för organiserat arbete för kvinnors rättigheter och mot diskriminering.

Den fråga jag ställer mig, alltid, är: Var jag kan göra bäst nytta? Jag har lång politisk erfarenhet från olika nivåer, från torgen till riksdagen och tillbaka igen, från freds- och miljörörelsen, och så vidare. Och självklart ska jag använda den! Ett helt nytt område är att jag ska utveckla en ledarskapsutbildning inom Feministiskt initiativ. F! Akademi är arbetsnamnet.

Fi växer och det finns både nya och gamla medlemmar som nu träder fram och är beredda att arbeta långsiktigt, både utomparlamentariskt och i parlament. Många har aldrig arbetat politiskt tidigare. Då är det bra med utbildning med svar på frågor om vad det är att vara politiker, hur det är att leda en styrelse, och så vidare. En ledarskapsutbildning som tar upp maktfrågor, både inom en organisation och i samhället i stort.

Valresultatet är alltså inte anledningen till att jag byter position. Självklart var resultatet en besvikelse, men det hade sina förklaringar. Personligen har jag aldrig överösts av så mycket sympatier som i den här valrörelsen men samtidigt heller aldrig mött så många som varit så ängsliga.

Mängder av människor bedyrade att Fi var bäst men så kom det lilla ordet ”men”. ”Men i det här läget vet jag inte om jag vågar…”, ”Men tänk om ni inte kommer in…”, ”Men nu måste vi rösta för att stoppa SD…” och så vidare, och så vidare.

Valrörelsens uttryck och valresultatet gav mig en stark förnimmelse av hur processen sett ut när andra länder gått från att vara värderingsmässigt moderna och progressiva länder till att bli främlingsfientliga och rasistiska. När rädslan styr tar människor ett steg tillbaka. Historien upprepar sig.

Just nu tror jag att vi står inför ett akut behov av att förstå den fulla innebörden av det förändrade politiska läget, både nationellt och internationellt.  Oavsett vilken regeringskoalition vi kommer att få i Sverige kommer den regeringen med nödvändighet bli en kompromiss, oförmögen att fatta de politiska beslut som är nödvändiga utifrån den pågående klimatkrisen. Det betyder att krafterna utanför parlamentet måste stärkas på olika sätt för att trycka på.

Jag ser en stor risk för att de nationalistiska och konservativa krafterna kommer att stärkas i det kommande EU-valet och det kommer i så fall få stora konsekvenser inte bara för kvinnors rättigheter och MR-frågor utan också här kommer vi att se en växande militarism parad med en handlingsförlamning när det gäller klimatproblematiken. Det finns ett tydligt samband mellan konservatism, traditionalism, militarism och nationalism. Våldet som verktyg går igen i samtliga ideologier. Samtidigt visar forskningen att konservatism och nationalism också går hand i hand med klimatskepticism.

Att få ett politiskt samarbete mellan alla oss som arbetar med de här frågorna, som volontärer och/eller i organisationer, ser jag som oerhört angeläget. Vi är ju många som ser sambandet klimat-krig-flykt-MR och vill ha miljöomställning i stället för militarism, klimaträttvisa i stället för krig och som vill se stärkta rättigheter för människan och jorden, på bekostnad av de globala företagens rättigheter till ständig exploatering av jordens resurser. Jag tror vi behöver organisera oss både bättre och bredare och jag ser en sådan diskussion som nödvändig.

Jag slutar alltså inte. Jag bara byter roll. Jag fortsätter med folkbildning och opinionsbildning utifrån en annan position och delvis på andra arenor, både nationellt och internationellt.

Så – jag hoppas vi ses!