Debatt: Jag skäms för att vara svensk

Denna sommar har ett fåtal extremister lyckats vrida om armen på hela den svenska debatten. En frenetisk men ändå lamslagen stämning slår emot mig i sociala medier. Samma argument tröskas oupplåtligt. Yttrandefriheten är ett fundament för demokratin, men hets mot folkgrupp är ett hot mot den. Hur ska man veta när brännandet av en helig bok är det ena eller det andra?

Jag tillbringar själv sommaren i Jerusalem, med att följa och skriva om de övergrepp som begås av ockupationsmakten Israel. Här är de tre stora abrahamitiska religionerna (islam, kristendom och judendom) närvarande överallt, och skillnaden gentemot det religiöst illiterata Sverige kunde inte vara större. Här råder också en överväldigande enighet, oavsett vem jag pratar med, om att Sverige är helt fel ute som fortsätter att tillåta offentliga bokbränningar. Ingen, oavsett om de är troende eller sekulära, ser det som en fråga om att ”försvara yttrandefriheten”.

Det finns många metoder för att uttrycka sina åsikter i offentligheten. Att skriva en debattartikel är ett modernt sätt som oftast förknippas med det demokratiska samtalet. Fredliga protester som den Greta Thunberg nyligen dömdes för är ett annat sätt, som ofta förknippas med progressiv social aktivism. Så vad förknippas bokbränningar med?

Det visar sig att bokbränningar har en mycket lång historia, och den handlar inte om yttrande­frihet. Qin Shi Huang, Kinas första kejsare, brände böcker i stor skala för att utrota intellektuell opposition och skapa likriktning i tanken under Qin-dynastin. Många klassiska texter förstördes och lärda som motsatte sig regimen avrättades.

Kejsar Diocletianus lät förstöra kristna skrifter och avrättade kristna i omfattande förföljelser i början av 300-talet, i försök att utrota den framväxande kristna tron. Katolska kyrkan genomförde bokbränningar som en del av inkvisitionen, för att undertrycka kätteri och osedlighet samt upprätthålla religiös ortodoxi.

Många framstående lärda utsattes för förföljelse och avrättningar. Under den brutala koloniseringen av syd- och mellanamerika var bokbränningar av ursprungsfolkens skrifter och religiösa verk legio.

En annan genre som ofta hamnat på bålet genom historien, och även långt in i modern tid, har varit poesi som uppfattats vara osmaklig, politiskt radikal eller samhällsfarlig. Likaså har pornografi bränts i stora upplagor för att markera avsky och ena samhället mot dess fördärv. Den uppmärksamme läsaren kan säkert även gissa vad som ofta hänt historiskt med politiskt obekväma forskningskrifter, såsom Ivan Blochs omfattande forskning om ryska judars viktiga bidrag till det ryska samhället. I Sovjet blev bokbränning en industri, med långa listor som cirkulerade på biblioteken med litteratur som skulle rensas ut. Nazismens bokbål och avsikterna med dessa är välkända.

Under efterkrigstiden har bokbål fortsatt användas för att rensa ut politiskt misshaglig litteratur, ofta av religiös natur, i det forna östblocket. Pinochet eldade vänster­litteratur i Chile. Satansverserna av Salman Rushdie har bränts upp på många håll i världen, i samband med anstiftningar mot hans liv.

Detta är en mycket kort historisk översikt av bokbränningen som genre. Vad alla dessa exempel har gemensamt är att de aldrig bara handlat om ”kritik” eller ”ogillande” av budskapet i det uppeldade verket. De har alla varit del av kampanjer mot människors liv, hälsa och rättigheter.

Den som idag vill göra ett offentligt utspel har många vägar öppna. Man kan skriva i sociala medier, skriva en debattartikel, bedriva fredlig social aktivism. Mediet som man väljer att använda sig av utgör också en väsentlig del av budskapet. Om man väljer en metod som är entydigt förknippad med våld, förföljelser och likriktning av tankeklimatet, men inte själv vill låta sig förknippas med något av detta, då har man en pedagogisk uppgift framför sig. Man behöver kort sagt förklara varför just ens egen bokbränning inte ska ses som uttryck för just klassisk bokbränning.

I en historielös, religiöst illiterat och genreblind svensk debatt kommer uppenbara hataktioner undan med att kalla sig uttryck för ”yttrandefrihet”. I resten av världen, där humanioraämnena tas på lite större allvar och frågor om religion är en del av folks vardag, skakar man på huvudet och frågar sig vad vi håller på med.

För första gången i mitt liv skäms jag över att svara att jag är svensk, när jag möter nya människor på Jerusalems gator. Åratal av svältdiet för den svenska humanioran har lett oss hit. Jag överväger att låtsas vara norrman.