Debatt: Vi måste framtidssäkra rättsväsendet mot rasism

En häxjakt mot rasifierade personer och alla de som vågar stå upp mot Trumps lakejer. Det är vad som pågår i USA just nu. När den amerikanska högsta domstolen i höstas gav migrationsmyndigheten Ice grönt ljus att stoppa och gripa personer, utan direkta misstankar om att de vistas i landet olagligt, röjdes i praktiken alla juridiska hinder för rasprofiliering. Sedan dess har myndighetens brutala och rasistiska agerande spårat ur fullständigt med dödliga konsekvenser. Till och med femåringar är tydligen lovligt byte.

Ice agerande är fullkomligt gränslöst och avskyvärt. Men det är också en varningssignal, ett skräckscenario som riskerar att bli verklighet om högerextrema rörelser lyckas ta makten även i europeiska länder.  

Vi kan inte avfärda den systematiska rasismen inom rättsväsendet som ett problem som enbart hör hemma på andra sidan Atlanten. Sanningen är att Sverige och EU är långt ifrån skonade.

En rapport från FRA 2024 konstaterar att rasismen inom polisväsendet i EU fortsatt är ett utbrett problem i hela unionen. FRA konstaterar också att rasism inom polisen har långtgående effekter, leder till social utestängning och minskar förtroendet för poliskårerna. 

Tyvärr har vi just nu en svensk regering som gör precis tvärtom. 

De allra flesta poliser är givetvis lika förfärade som vi över förekomsten av rasism inom brottsbekämpande myndigheter. Och svensk polis har redan idag interna strategier på plats för att främja likabehandling och motverka diskriminering. Samtidigt är det tydligt att vi på den politiska nivån måste göra mer för att alla, särskilt samhällets minoriteter, ska kunna känna sig trygga i mötet med rättsväsendet, både i Sverige och EU. Tyvärr har vi just nu en svensk regering som gör precis tvärtom. 

I Sverige har Tidöregeringens ”hårda tag” och allt mer förlåtande hållning gentemot rasism, inte minst genom införandet av visitationszoner, fått både FN-kommittéer och Europarådet att varna för rasprofilering och brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Tidöregeringens tilltag riskerar att ge syre åt den systematiska rasism som redan förekommer inom delar av det svenska rättsväsendet. Det såg vi ett tydligt exempel på senast i våras, när Mohameds mammas oro över vad som hänt sonen avfärdades lättvindigt av polisen, tre dagar innan han hittades mördad.  Polisens agerande i detta fall resulterade i en stämningsansökan från Diskrimineringsombudsmannen och Miljöpartiet har också agerat, genom en riksdagsmotion, för att polismyndigheten ska genomföra en omfattande satsning på antirasistisk kompetens­utveckling.

Sverigedemokraterna å andra sidan, med ett väljarstöd på omkring 20 procent, vill gå ännu längre än regeringen. De har varit tydliga med att de vill ta bort samtliga sju diskrimineringsgrunder ur svensk lagstiftning och ersätta dem med begreppet otillbörlig särbehandling. 

Ungsvenskarnas ordförande Denice Westerberg gick dessutom ut i höstas med att hon vill se en svensk motsvarighet till Ice. Skulle partiets makt öka i framtiden, är det mer än en kvalificerad gissning att de skulle föra det svenska rättssystemet i samma riktning som USA:s. 

Den 21 januari publicerade EU-kommissionen en ny strategi för unionens arbete mot rasism. Att rasism inom polis- och rättsväsendet inte adresseras i strategin är fullständigt oacceptabelt när vi samtidigt har tydliga bevis på att det är ett allvarligt problem.

EU:s likabehandlingslagstiftning förbjuder diskriminering på grund av etniskt ursprung inom en rad områden, som utbildning, social trygghet och arbetsliv. Däremot omfattas inte diskriminering som förekommer i samband med brottsbekämpande verksamhet, som exempelvis diskriminerande åtgärder vidtagna av polis eller vid gränskontroll. Detta har vi påtalat inför arbetet med EU:s nya strategi mot rasism, men utan gehör. 

Idag är det långt ifrån en självklarhet att EU-parlamentet skulle kunna enas bakom någon typ av antirasistiskt ställningstagande.

EU-parlamentet har genom uttalanden och resolutioner, i synnerhet det fördömande av rasism och polisvåld som Miljöpartiet var initiativtagare till efter mordet på George Floyd 2020, vid ett flertal tillfällen fördömt polisbrutalitet. Parlamentet har också historiskt krävt åtgärder för att bekämpa strukturell rasism, rasprofilering och diskriminering. Men sedan valet 2024 blåser nya vindar.  

Allt fler fascister och renodlade nazister har tagit plats i det högra hörnet av kammaren och idag är det långt ifrån en självklarhet att EU-parlamentet skulle kunna enas bakom någon typ av antirasistiskt ställningstagande. Samtidigt som rasismen i Europa växer och stödet för högerextrema partier ökar, har EU-kommissionen nedprioriterat det antirasistiska arbetet, vilket är uppenbart för den som läser den nya, tandlösa strategin. 

I en tid när polarisering ökar och rasismen breder ut sig, måste vi säkerställa att våra institutioner och myndigheter är rustade för att skydda alla medborgare, och att det finns lagstiftning på plats i hela EU som säkerställer att myndigheter, i synnerhet de med våldsmonopol, är fria från systematisk diskriminiering. 

Vi i Miljöpartiet har länge varit drivande i den antirasistiska kampen och tog under vår tid i regering 2021 initiativ till en statlig utredning med målet att stärka skyddet mot diskriminering i offentlig verksamhet. Utredningen föreslog att utvidga diskrimineringslagens förbud mot diskriminering till att omfatta fler myndigheter, däribland Polismyndigheten. Denna utredning har sedermera begravts av Ulf Kristerssons (M) regering. 

Att Tidöpartierna motarbetar våra antirasistiska initiativ kommer inte som en överraskning, men är ack så beklagligt. 

I ett demokratiskt samhälle ska alla vara lika inför lagen. Ingen ska behöva oroa sig för att bli behandlad annorlunda av polisen på grund av sin hudfärg eller härkomst. Det är ett grundläggande brott mot vårt samhällskontrakt. Vi måste lära oss av såväl historien som av det som nu sker i USA och säkra våra institutioner mot de krafter som vill tvinga oss in i en framtid där rasism och diskriminering får fritt spelrum.