Debatt: Jag har levt med matransonering i över tre år

Många tror att matransonering inte existerar i Sverige. Men det gör det. Jag har gått på försörjningsstöd i lite över tre år nu och har sen dag ett behövt ransonera min mat så att pengarna räcker månaden ut. Efter hyra och el har jag 4 000 kvar, och, när jag sedan betalat för mitt internetabonnemang och kontantkort till telefonen så har jag i praktiken cirka 100 kronor per dag att leva för.

Ska man ha den minsta lyx som nya kläder eller om min telefon skulle gå sönder så får jag ta bort något annat och eftersom det inte finns någon marginal är det maten som blir lidande. För jag kan ju inte välja att inte betala min hyra, el eller internet. Jag har inga skulder, men kan ändå inte spara ens en hundring varje månad, dels för att ersättningen är så låg och dels för att man inte får spara pengar när man har försörjningsstöd, eftersom det då räknas som tillgångar. Det som många ser som självklarheter – som att äta på en restaurang då och då, en helg i en annan stad eller kanske en riktig semester – är för mig helt otänkbart. Det har jag aldrig kunnat unna mig.

Jag är 27 år och har sedan studenten studsat mellan arbetslöshet och sjukskrivning utan att få behandling, Det har lett till att jag har lärt mig leva på så lite pengar, men det  hjälper mig inte att få ett jobb. Dagens insatser är långt ifrån effektiva eller tillräckliga för att lyfta folk ur fattigdom och många av oss som inte klarar av ett vanligt jobb blir kvar i misären.

Över halva befolkningen har röstat på partier som medvetet vill göra sitsen svårare för de som redan ligger, som skiter fullständigt i dem som är längst ner på stegen. Vi låter välfärdsstaten förfalla och för mig som faktiskt lever i den situationen, det vi kallar existensminimum, är det tankesättet helt omöjligt att förstå. Enligt SCB lever cirka 700 000 personer i Sverige på försörjningsstöd och då i fattigdom.

Är det ett sånt Sverige vi vill ha?