Israel är ingen demokrati

Alla kritiska röster mot vad än staten Israel gör eller tar sig för stämplas allt oftare som ”antisemitiska”. Och det oavsett om kritiken kommer från hundratusentals judiska medborgarrättskämpar i diasporan (eller i Israel) eller om de kommer från internationella solidaritetsrörelser till stöd för palestiniernas sak.

Den nyligen införda ”nationalstatslagen” i Israel innebär att de cirka 20 procent av den totala befolkningen i Israel som inte har ”judisk” identitet undandras medborgerliga rättigheter som de övriga cirka 80 procenten åtnjuter.

Lagen har mött utbredda judiska protester både i Israel och i många andra länder. Henry Siegman, tidigare National Director för American Jewish Congress har varit tongivande i de internationella protesterna med orden ”Israel har överskridit tröskeln från ’den enda demokratin i mellanöstern till den enda apartheid-regimen i västvärlden.’”

Lagen har tre grundprinciper:

1. ”Rätten att utöva nationellt självbestämmande i staten Israel är uteslutande för det judiska folket.” Denna etniska uteslutning av minoriteter som inte tillhör ”det judiska folket” är oförenligt med ett demokratiskt samhälle, vilket Henry Siegman betonar ovan.

2. ”Hebreiska är statens språk och arabiska språket får en speciell ställning i staten”. Under 70 år har både hebreiska och arabiska förblivit officiella språk i Israel. Nedgraderingen av det av palestinierna talade arabiska språket innebär ytterligare etnisk diskriminering.

3. ”Staten Israel betraktar judiska bosättningar som ett nationellt värde och kommer att arbeta för att uppmuntra och stödja etablering och utveckling av dessa”. Detta är den mest avslöjande delen av lagen då den försvarar och legitimerar den illegala ockupationen av palestinsk mark.

Även i Sverige har protesterna varit märkbara, till exempel på DN Kulturdebatt (2018-08-08) i form av uppropet mot lagen bland 127 judiska och svenska kulturarbetare bland andra Göran Rosenberg, Morton Narrowe, Leif Zern, Ronny Ambjörnson, Anita Goldmann, Dan Israel, Lars Dencik, Marie Demker med flera. Deras upprop lyder ”Den nya nationalstatslagen i Israel tillåter uttryckligen diskriminering”. Liknelsen med apartheidsystemet i Sydafrika görs bland annat mot bakgrund av att det finns lagar i Israel som hindrar icke-judar att köpa eller använda statlig mark.

En kraftfull opinion av kända judiska kulturarbetare både i Israel och i diasporan, bland dem världskända författare som Amoz Oz och David Grossman, protesterar mot den etniska diskrimineringen i ”Nation-state law”. Den argentinsk-israeliske musikern Daniel Bahrenboim skrev nyligen i tidningen Haaretz att han ”skäms över att vara israel”.

Den nya apartheid-lagen legaliserar bosättningar på privat palestinsk mark på Västbanken. Den förre Likud-ministern Benny Begin har kallat lagen för en ”plundringslag” och den har brännmärkts som skamlig av Likuds förre försvarsminister Moshe Arens. Den tidigare försvarsministern från Likud Moshe Yaalon har sagt att ”demokratin är under attack”.

Som förlossningsläkare och forskningsledare vid Karolinska Instititutet har jag besökt de av Israel illegalt ockuperade palestinska områdena flera gånger och särskilt studerat mödradödligheten på Västbanken. Jag har kunnat verifiera att akuttransporter av svårt sjuka födande palestinska kvinnor stoppats vid ”checkpoints”. En svårt blödande kvinna i förlossningsarbete kommer ofta inte fram. Mödradödligheten är fyra (4) gånger så hög i den palestinska som i den judiska befolkningen. Samma etniska diskrepans har jag sett i apartheid-Sydafrika på 1980-talet där de svarta födande kvinnorna hade mycket högre mödradödlighet än de vita.

Redan för fyra år sedan skrev Göran Rosenberg, ofta tidigare en uttalad Israel-vän, en artikel i Expressen om Israel med titeln ”EN APARTHEIDSTAT” och hävdade att:”om detta är vad som menas med en judisk stat tror och hoppas jag att allt fler judar i världen betackar sig. I varje fall borde allt fler av oss säga något.”

Den slutsatsen var absolut inte antisemitisk men klart antisionistisk.