Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Inte riktig hederskultur som utövas på IES

Man förminskar problemen för hedersutsatta barn om man likställer deras situation med den eleverna har på IES, skriver debattören.
Man förminskar problemen för hedersutsatta barn om man likställer deras situation med den eleverna har på IES, skriver debattören. Bild: Jörgen Lund

Dagens ETC.

Hundratusentals flickor lever idag under hedersförtryck. Barn förs ut ur landet för att giftas bort eller könsstympas. Så varför relativiserar högljudda vänster­feminister detta bara för att plocka poäng? undrar Amineh Kakabaveh.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Samma vecka som vi uppmärksammade 20-årsminnet av hedersmordet på Fadime Sahindal kunde man läsa en rubrik på Aftonbladets ledarsida: ”Förbjud hederskultur i våra svenska skolor”. Texten var skriven av ledarskribenten Zina Al-Dewany och handlade om gammaldags klädkoder i Internationella Engelska skolan (IES). 

På skolan finns det regler för hur korta kjolar flickorna fick ha. Syftet med Al-Dewanys artikel var alltså inte att på allvar diskutera hederskultur, istället ville hon relativisera och förminska problemet. 

I en kommentar i Dagens ETC (20/1) skrev Åsa Plesner på ett likande sätt om hur IES stod för en ­”hederskultur” och jämförde med hur barn i Göteborgs förskolor tvingas ta på sig slöja under dagarna. Plesner menade att IES har en samsyn med islamistiska fundamentalister.  

Jag har varit kritisk till framväxten av den svenska skolmarknaden. I höstas skrev jag och Socialdemokraterna en gemensam motion om att förbjuda vinster i skolan. Och jag har naturligtvis inga problem med att också öppet ifrågasätta hur IES försöker bestämma över flickors kjolar och blusar. 

Men detta är faktiskt inte hederskultur. 

Den som tror något annat är bara okunnig i frågan och har som syfte att förlöjliga debatten.

I texten beskrev ­El-Dewany Täby som ”ett av Sveriges mest ­segregerade områden” och menade att ­Engelska skolans klädkoder var ”en hederskultur vi sällan pratar om”. Med dessa formuleringar ironiserar hon över alla oss kvinnor som sedan flera år i motvind försökt lyfta frågan om hederskultur och moralpoliser i utsatta områden. 

Ingen har hindrat henne från att skriva om klädkoder i Täbyskolor tidigare. Däremot fick jag och andra feministiska aktivister höra att vi var ”ryktesspridare” när vi för snart sju år sedan berättade om moral­poliser i utsatta områden som övervakade flickor och kvinnor. Från Aftonbladets ledarsida fick vi inget stöd. 

Idag finns det en större medvetenhet om hedersförtryckets utbredning. Den som lever i en heders­kultur tvingas underordna sig strikta oskuldsnormer som upprätthålls av familjen och släkten. Detta innebär enorma begränsningar i flickornas liv eftersom man inte kan träffa den man vill och inte röra sig fritt ute på alla platser eller sent på kvällarna. Man kan inte delta i alla skol- eller fritidsaktiviteter. Många fruktar för att bli könsstympade, bortgifta eller rent av mördade. 

Men Al-Dewany tycker istället att vi har pratat för lite om Täby. Som ledarskribent får hon naturligtvis prioritera som hon själv vill, men hennes förminskande av hedersförtrycket ska inte få stå utan invändningar. På samma sätt förminskar man bara problemen för hedersutsatta barn i Göteborg om man likställer deras situation den eleverna har på IES. 

Hundratusentals flickor lever idag under hedersförtryck. Barn förs ut ur landet för att giftas bort eller könsstympas. 

Ledarsidorna i vänstertidningar har lämnat helt denna fråga till liberala tidningar som faktiskt har drivit hedersfrågor tillsammans med oss socialistiska feminister. Medan majoriteten av högljudda vänsterfeminister ägnat sig åt att smutskasta oss, tillrättavisa oss och relativisera hedersförtryck och hedersnormer som är en av absolut jämställdhets stora utmaningar. 

Det borde vara viktigare att se allvaret i den situationen och att solidarisera sig med samhällets mest utsatta än att som ledar­skribent försöka göra sig lustig på deras bekostnad.