Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Inte främst EU som hindrar en progressiv politik

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt håller pressträff om partiets EU-valplaner.
Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt håller pressträff om partiets EU-valplaner. Bild: Bild: Henrik Montgomery/TT

Dagens ETC.

Kajsa Ekis Ekmans tonläge är högt, men några starka skäl till att vi skulle driva utträde nu har hon inte.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Kajsa Ekis Ekman (i Dagens ETC 12/11 och 18/12) förvirrar vad som började som en ganska enkel debatt om Vänsterpartiets taktiska syn på svenskt EU-medlemskap. Jonas Sjöstedt och partistyrelsen, liksom jag (i Dagens ETC 21/11), har föreslagit att Vänsterpartiet pausar utträdeskravet för att i nästa EU-valrörelse fullt ut kunna fokusera på de livsviktiga och akuta frågor som står på spel, som att rädda oss från global uppvärmning och fascism. Det handlar alltså inte om att ”ta ställning för EU”, som Kajsa Ekis Ekman skriver; ingen vänsterpartist är vad jag vet positiv till EU på ett folkpartistiskt sätt. Mycket av hennes argument faller platt eftersom det är allmän EU-kritik som alla vänsterpartister håller med om.

Först i slutet av sin senaste artikel tar hon upp den taktiska frågan om att pausa utträdeskravet och då är enda kommentaren att det är ”konstigt” – eftersom det inte finns någon riksdagsmajoritet för ett EU-utträde ”finns det inga konsekvenser” av att fortsätta driva det. Och då börjar man faktiskt undra om Kajsa Ekis Ekman alls läst våra tidigare texter. För debattens själva utgångspunkt är ju just att det har konsekvenser.

Att Brexit inte ser ut att bli så väldigt progressivt och lyckat (om det blir av) är ett argument för det. Att en ny folkomröstningskampanj skulle riskera att stärka extremhögern är ett annat. Ett tredje argument är att utträdeskravet ställer sig i vägen för de livsviktiga frågorna vi vill att valrörelsen ska handla om. Låt mig utveckla det.

I de senaste EU-valrörelserna har Vänsterpartiet velat prata om vår konkreta EU-politik medan medierna har fokuserat på vårt EU-motstånd och ”vad ska ni ens i Bryssel att göra om ni ändå vill gå ur?” Många väljare verkar ha ställt sig samma fråga, för i de två senaste EU-valen har Vänsterpartiet bara fått omkring sex procent av rösterna. Detta jämfört med mellan 13 och 16 procent när EU-motståndet var mer levande. Väljarna anser alltså att Vänsterpartiet har blivit mindre relevant i EU-valet. Ett sätt att försöka bryta nedgången är då att tydligt deklarera att det inte är aktuellt med ett EU-utträde utan rikta allt fokus på sakpolitiken.

Vänsterpartiet kommer ändå att fortsätta att vara den främsta kritikern av EU:s nyliberalism. Jonas Sjöstedt var den enda partiledaren som kritiserade hur EU och ”trojkan” behandlade Grekland under skuldkrisen, och det gick bra utan att samtidigt driva svenskt utträde.

Det är för övrigt inte helt lätt att dra klara slutsatser av Greklands stormiga 2015. Visst kan vi tycka att vänsterpartiet Syriza svek när de till slut gick med på trojkans krav, men de straffades knappt alls av väljarna i det efterföljande valet. Costas Lapavitsas, som Kajsa Ekis Ekman nämner, tillhör vänsterutbrytningen Folklig enhet som ville se en Grexit (ur euron, men inte ur EU) men de klarade inte treprocentsspärren. Den karismatiske tidigare finansministern Yannis Varoufakis fortsätter sin kamp mot EU:s nyliberalism – men genom att bilda en pan-europeisk rörelse, Diem, för reformering av EU.

Enligt Kajsa Ekis Ekman är Grekland ett exempel på hur länder velat gå till vänster men stångat sig blodiga mot EU:s murar (hennes andra exempel är Mitterands Frankrike, då EU inte ens fanns). Jag tror dock att vi säkert kan konstatera att Sverige inte är i en liknande situation idag. Det är inte främst EU som hindrar Sverige från att driva progressiv politik, utan våra alldeles egna politiska förhållanden:

• Vänsterpartiets mest profilerade förslag är att skrota vinsterna i välfärden. Välfärden är i stort sett vinstfri i alla andra EU-länder.

• Ett viktigt krav är större progressivitet i skattesystemet och återinförda arvs- och förmögenhetsskatter. EU kommer inte att stoppa det, däremot en riksdagsmajoritet. 

• Vi behöver investera för att få ner arbetslösheten och ställa om till fossilfritt. Enligt EU:s stabilitets- och tillväxtpakt får budgetunderskottet inte överstiga tre procent och statsskulden 60 procent av BNP. Sveriges statsskuld är idag under 30 procent. Vi skulle kunna låna över 1 000 miljarder kronor utan att hamna i konflikt med EU! Något budgetunderskott har vi inte, tvärtom har Sverige ett överskottsmål. 

Om det är vänster att ha budgetunderskott och en hög statsskuld ligger EU alltså till vänster om Vänsterpartiet, som står bakom överskottsmålet. EU:s strama finanspolitik är absolut ett stort problem för andra länder och skulle även kunna bli det för Sverige i en framtid. Jag kan dock inte se att vi skulle hjälpa dessa länder genom att lämna EU, snarare borde vi tillsammans med dem kämpa för ett bättre regelverk. Om vi inte lyckas och Sverige hamnar i en situation som påminner om Frankrike 1981 eller Grekland 2015 så lovar jag att ompröva Sveriges medlemskap. Men det är då. Till dess hoppas jag att debatten kan fokusera på de viktiga sakfrågorna. Kajsa Ekis Ekmans tonläge är högt, men några starka skäl till att vi skulle driva utträde nu har hon inte.

 

00:00 / 00:00