Debatt: Insemination för singlar rätt både ur barnets och ur ett normkritiskt perspektiv

Enbart barnets bästa bör beaktas vid assisterad befruktning – inte antalet blivande föräldrar eller deras inbördes relationer. En heterosexuell kärnfamilj är ingen garanti för en lycklig uppväxt, skriver Sophia Lövgren, generalsekreterare i Sveriges Makalösa Föräldrar.

Lagmannen och utredaren Eva Wendel Rosberg presenterade i fredags ett betänkande om ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning. Flera politiska representanter, främst från Kristdemokraterna, har varit mer eller mindre kritiska till en sådan utveckling. Många gånger tycks kritiken bottna i att en tvåförälders-familj trots allt är att föredra, och att det inte bör vara ”alltför enkelt och smidigt” för en ensamstående kvinna att skaffa sig barn med statens hjälp.

Grundtanken är att det finns en extra sårbarhet i ensamföräldraskapet, inte minst vad gäller försörjningsansvaret, som staten inte med självklarhet ska axla när en kvinna gör ett aktivt och medvetet val att vara ensam förälder. Det handlar alltså om en slags ”som du bäddar, får du ligga”-tanke, där du visst kan skaffa barn helt själv men du får antingen skaffa barnet utan samhälleligt stöd och/eller försörja barnet utan att be om samhälleligt stöd.

Det borde vara en självklarhet för varje blivande förälder att ställa frågan till sig själv utifrån vilka grunder hen väljer att skaffa ett barn och på vilka grunder hen med säkerhet kan veta att både hen själv och den eventuella partner hen valt att skaffa barn med kommer att leva de närmsta 18 åren.

Med stor säkerhet har en ensamstående kvinna som vill ha hjälp med assisterad befruktningtänkt igenom det hela grundligt. Det innebär naturligtvis inte att hennes skäl att skaffa barn ensam måste vara ”de bästa”, ”de mest rationella” eller för den delen, ”de mest övervägda”. Om detta vet vi inget, och gruppen är tillräckligt heterogen för att vi inte ska kunna dra alla över en kam.

Den här gruppen föräldrar är den som har haft mest tid för att förbereda sig inför sin föräldraroll, och fått ge mest energi inför att försvara den. Utifrån de aspekterna, kan vi kanske tro att det därmed också är de föräldrar som är så förberedda som det går att vara.

Helt ny forskning från Umeå Universitet visar också att många ensamstående mammor uppger att de tack vare sina barns ankomst till denna värld har fått ny kraft att ta sig ut ur en negativ spiral eller fått makt att fatta beslut som de inte kunnat fatta innan graviditeten.

Utifrån ett barnperspektiv kan vi konstatera att inget barn mår bra av att skapas under en anonym krognatt eller under en assisterad befruktning i ett annat land, där barnets möjligheter att i vuxen ålder spåra sin biologiska pappa och dennes eventuella genetiska sjukdomar är mer begränsade än i Sverige.

Helt klart borde en ny och normkritisk familjepolitik fokusera på barnets ankomst till vårt samhälle och föräldrarnas skyldigheter gentemot detta barn, snarare än ett eventuellt äktenskap mellan de blivande föräldrarna. Det skulle kunna inneära någon sorts obligatorisk föräldraförberedelse, utifrån barnets bästa och barnets rättigheter.

Vad gäller assisterad befruktning, ska enkom barnets bästa beaktas – inte antalet blivande föräldrar eller deras inbördes relationer.

En heterosexuell kärnfamilj är ingen garanti om att slippa arbetslöshet, missbruk, övergrepp, dödsfall eller andra traumatiska händelser som kan påverka ett barns uppväxt.