Debatt: Högerdebattörer i lönesänkartävling

De senaste veckorna har det i media pågått någon slags tävling om vem som kan sänka lönen mest, och det är på högerkanten som de tävlat med varandra med att föreslå det ena galna förslaget efter det andra. Först ut var Centerns Annie Lööf, som bara tjänar 120 000 kronor i månaden. Hon tycker att lönen ska sättas utifrån etnicitet, trösklarna ska sänkas på svensk arbetsmarknad så fler jobb kan skapas för utrikes födda svenskar om lägstalönen sänks.

Näste tävlare var Ebba Busch Thor, kristdemokrat. De lanserar en ny anställningsform som heter introduktionsanställningar som skulle motsvara 75 procent av en lägstalön. Vi häpnar då Kristdemokraternas paradgren i svensk politik väl inte direkt har varit arbetsmarknadspolitik.

Nästa gumma på arenan är Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv och med månadslön på 490 000 kronor, som föreslår att politikerna måste gripa in och lagstifta om lägre löner på ungefär 12 000 kronor i månaden.

För att inte bli omsprungen så måste major Björklund i Liberalerna ge sig in debatten också, och han föreslår något som heter startjobb. Dessa startjobb skulle bland annat innebära låga löner, ingen arbetsgivaravgift och arbete utan kollektivavtal.

Att högern inte tycker att arbetsgivaravgiften är något att ha är ingen nyhet. När de satt i regering fick de för sig att så länge den sänktes skulle alla ungdomar få jobb, och ja vi ser ju vad som hände där.

Något högern skulle behöva påminnas om är att arbetsgivaravgiften inte finns för att jävlas med arbetsgivarna, den betalar försäkringar för den anställde och är en del av en trygg anställning. Men det tycker inte Björklund & Co att ungdomar och nyanlända invandrare förtjänar.

Att vi inom Pappers tillsammans med andra fackliga förbund i den här avtalsrörelsen går in för att höja lönerna får Björklund med flera att se rött. En kan fråga sig vad den här lönesänkartävlingen skulle innebära för svensk arbetsmarknad i stort, när det till en början endast gäller de mest utsatta grupperna. Men när vi väl har börjat avvika från den svenska modellen och kollektivavtalen kommer det vara svårt att sluta.

Att folk inte kommer kunna leva på sina löner och därmed kommer behöva söka bostadsbidrag och liknande verkar inte Björklund bry sig om, med sin månadslön på 124 000 kronor i månaden.

Pengar som vi skulle kunna lägga på skolan och sjukvården kommer i stället gå till att täcka upp för en fallerad arbetsmarknad som inte ger människor betalt för sitt arbete.

Det är inget nytt fenomen att Svenskt Näringsliv och borgerliga partier när en dröm om att sänka lönenivåerna i kollektivavtalen. Det nya är att man använder flyktingfrågan som ett argument. De bygger sitt resonemang på att människor med låg utbildning inte är kvalificerade för att ta jobb med de löner som kollektivavtalen stipulerar i dag. Därför måste man sänka ingångslönerna för att de ska komma in på arbetsmarknaden.

Vi får kalla kårar av dessa argument. Bortser vi från det unkna i att använda flyktingar och ungdomar, härstammar det nämligen från samma ödesbestämda människosyn som högern haft i alla tider. Vi arbetar på fabriker där vår historia präglas av just detta synsätt med att sänka lönerna under 20–30-talets Fattigsverige.

Det är samma synsätt som i dag präglar debatten om sänkta ingångslöner. När högern framför sina argument bygger det på att vi ska anpassa arbetsmarknaden efter människors ödesbestämda förutsättningar.