Helt fel att slopa pappadagarna, KD

Kristdemokraterna vill ta bort de tre så kallade pappamånaderna som finns i dagsläget. Utöver KD är det bara ett parti som driver förslaget: Sverigedemokraterna. Det handlar alltså om de två partier med mest ”konservativ” syn på familjebildning. Eller, tydligare formulerat: de mest mest bakåtsträvande syn på saken.

Att ta bort de låsta föräldradagarna skulle innebära ett ytterligare försvårande för pappor att kunna vara pappor. I Sverige är det nämligen onödigt svårt för nyblivna pappor att få ta den rollen, trots att vetenskapen är tydlig med att det bästa för barnet är en nära och god relation till båda sina föräldrar – och att anknytningen är tveklöst viktigast under barnets första år.

Sedan pappadagar infördes 1995 har antalet pappor som tar ut föräldradagar ökat markant. Det har gjort en enorm skillnad för väldigt många pappa-barn-relationer. Det rimliga vore alltså snarare att låsa fler månader för fäderna än att ta bort de som redan finns, eftersom många pappor tar ut precis så många dagar som inte går att överföra till mamman.

Rimligast vore också att pappan får rätt till sina föräldradagaräven om mamman väljer att ha enskild vårdnad. Antalet öräldradagar riskerar annars att bli ett argument för att inte låta pappor få gemensam vårdnad om sina barn. Det är ett skevt maktförhållande, till mammans fördel, som kan komma att påverka ett barns liv negativt hela livet ut, genom att dess absolut viktigaste anknytningstid till pappan helt eller delvis kan utebli.

När Kristdemokraterna kräver att pappadagarna ska slopas är det alltså det här de är beredda att offra. I grund och botten handlar inte partiets förslag om ekonomi, utan om att försöka återskapa kärnfamiljen som den såg ut före 1995 – eller ännu tidigare.

Förslaget om att ta bort pappamånaderna sätter alltså ideologiska föreställningar om familjen före barnets bästa.

Det handlar om en kärnfamilj där mamman är hemma med barnen och pappan sköter försörjningen. En kärnfamilj där mamman är den som har koll på vilka barnets vänner är, som vet namnet på barnets lärare, på barnens barnmorska, på barnets läxor och på barnens känsloliv. Och där pappan aldrig får möjlighet att anknyta ordentligt till sina barn, där han i bästa fall är en lekfarbror som visserligen kan ta ut föräldradagar, men som mycket sällan väljer att göra det.

Självklart kan barn få en trygg och rik uppväxt även med bara en närvarande förälder. Men politiken borde inte motarbeta möjligheten att få dubbelt upp; att två föräldrar får en nära relation till barnet. Barnets bästa måste rimligtvis komma i första rummet, och inte åsidosättas av ideologiska idéer om hur en familj borde se ut – eller av idéer om att staten inte borde försöka styra vem som är hemma eller ej.

Men både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna anser uppenbarligen att ideologi och syn på familjen ska prioriteras framför barnets hälsa och utveckling. Förslaget om att ta bort pappamånaderna sätter alltså ideologiska föreställningar om familjen före barnets bästa.

Pappamånaderna bör som sagt inte avskaffas, utan snarare utökas. Föräldraledighet handlar inte bara om individens rätt att leva sitt liv som den vill, utan om individens ansvar för sitt barn och barnets rätt till ett gott liv.

Meningen med pappamånaderna är inte statlig detaljstyrning, vilket ibland hävdas, utan att skapa så goda förutsättningar – och en så god hälsa – som möjligt för våra barn. Med två närvarande föräldrar kan barnet stärkas i flera avseenden: emotionell trygghet, inlärningsförmåga och känsloreglering, för att nämna några.

Här har samhället en möjlighet att ta ansvar för sina yngsta medborgare – ett ansvar Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna nu försöker slippa undan.