Debatt: Har vänstern gått på ryska propagandan?

Dagens, eller snarare före krigets Ukraina är i själva verket ett ungt, uppkäftigt och ganska oregerligt land. Ukraina är mitt uppe i en vital våg av kulturell blomstring där det ukrainska språket står i centrum för väldigt mycket som är knytet till en europeisk nations pånyttfödelse. Det sticker, förstås, i ögonen på Putin som ser sig själv som något av Sovjetunionens återskapare och ryssar som Den Stora Brodern till andra slaviska folk. 

På ett sätt är kriget i Ukraina också är ett krig mellan sovjetiska och postsovjetiska generationer där ett modernt, ungt, fritt, demokratiskt samhälle, fullt av debatt och naturligtvis bråk och motsättningar ställs emot den före detta KGB-agenten Putin och Kremls stelnade struktur, som klamrar sig fast vid drömmen om ett sjunket imperium. Idag ännu tydligare då Putin har i praktiken förbjudit all offentlig diskussion om Stalin­tiden ­genom att bland annat förfölja Memorial och sätta kända forskare och historiker som exempelvis Jurij Dmitrijev, i fängelse. (Memorial är Rysslands äldsta människorätts­organisation som vårdar minnet av de miljoner människor som försvann i Stalins läger.)

Ukraina är nog ett av Europas mest frispråkiga och anarkistiska länder med ett rikt kulturliv trots en uppenbar brist på statligt stöd och resurser. Det har främst visat sig i en litteraturvåg med sådana europeiska stjärnor som Oksana Zabuzjko och Serhij Zhadan, men också i musik (Dakh Daughters, Okean Elzy ) och film (Serhij Loznitsa, Oleg Sentsov). 

Det finns mycket i dagens Ukraina som aldrig eller ytterst sällan kommer till tals i svenska massmedier. Vet allmänheten om att i Ukraina så finns det också en blomstrande it-bransch, inte helt olik den svenska? Speldesigners, animatörer och skapare av allehanda specialeffekter för film och tv-serier flockas i Kyiv, mycket av det vi ser på biodukar i storfilmerna är helt eller delvis producerat där.  

Den ryska propagandan försöker utmåla den folkvalda presidenten Volodymyr Zelenskyj som en pajas och Ukraina som en bananrepublik som aldrig lyckats prestera fram en fungerande stat. Men Ukraina är en ung nation som törstar efter att bli en del av det gemensamma Europa, till skillnad från den korrupta regimen i Moskva med dess käraste vän, den belarusiske diktatorn Aleksandr Lukasjenko. Faktum är att Belarus, med Lukasjenkos goda minne, i praktiken redan är ockuperat av Putins statsmaskineri. Många demokratiskt sinnade belarusier som lyckats undgå belarusiska statens breda repressalier som tog fart sommaren 2020, har gått i exil. En stor mängd av dem finns idag i Ukraina. De är också hotade av Rysslands krig och tvingas nu att fly igen, andra gången på knappa två år. För den belarusiska säkerhetstjänsten som till dags dato behållit namnet KGB, har sina listor, var så säkra på det.

Ett krig innebär död och förödelse. ­Död och förödelse är en del av historien i både Ukraina, Belarus och Ryssland. De senaste stora katastroferna i dessa länder orsakades av Hitlers och Stalins ideologier. Nazitysklands illgärningar är välkända. Sovjets brott får mycket mindre utrymme i vår historieskrivning och debatt. Hur många tänker på eller ens vet om att den av Stalin framkallade svälten i Ukraina på 1930-talet var ett regelrätt folkmord? 

Putinismen är en ny folkmords­ideologi. Ty det som sker i Ukraina nu kan utvecklas till ett folkmord som kan få 90-talets blodiga upplösning av Jugoslavien att se ut som en lokal konflikt – Putin har redan hotat med en kärnvapenattack och Lukasjenko har i söndagens ”folkomröstning” upplöst den grundlagsnormen som förbjöd belarusiska staten att ha kärnvapen på sitt territorium. Nu är det fritt fram för Putin att ha sin rostiga kärnvapenhög mitt i Europa. 

Ukraina behöver stöd. 

Och en bred solidaritetsrörelse – över inrikespolitiska motsättningar och ideologiska skillnader. 

Det ligger i allas vårt intresse.