Debatt: Gör slut med C, Andersson

Socialdemokratin har sedan länge ett speciellt förhållande till Center­partiet. Det sträcker sig ända tillbaka till 1930-talet. Då bildades en koalition med Bondeförbundet som partiet hette då. Syftet var att häva effekterna av 20-talets kriser på finansmarknaden, avskaffa massarbetslöshet och stoppa en växande inhemsk nazism och förhindra en invasion från Hitler-­Tyskland.  

Även under 50-talet bildade de båda partierna en regeringskoalition under ledning av Tage Erlander och Gunnar Hedlund. Så sent som under 90-talet samverkade Olof Johansson som Centerledare och Ingvar Carlsson som socialdemokratisk partiledare förtroendefullt med varandra.  Men redan då försökte nyliberala fanatiker inom ­Stockholmscentern störta Olof Johansson. Bland konspiratörerna fanns en Dick Erixon, värvad till Centern av nuvarande parti­sekreteraren Michael Arthursson. Erixon påstod då att han ”stått socialdemokratin nära”, men gått över till Centerpartiet sedan han börjat arbeta för Timbro. 

­Numera är Erixon tongivande ideolog inom Sverigedemokraterna.   Socialdemokratins samverkan med Bondeförbundet och ­Centern har hela tiden handlat om både sakpolitik och gemensamma intressen mellan respektive bas­organisationer i två folkrörelse­partier: bondekooperation och fackföreningsrörelse. Men det har också varit taktiskt motiverat för att splittra borgerligheten och säkra regeringsmakten under längre tidsperioder.  Under decennierna var det mycket bra för Sverige som land. Det skapade en politisk stabilitet, ordning och reda och en trygg utveckling med ökad jämlikhet, hög sysselsättning, låg arbetslöshet, låg kriminalitet, industriell tillväxt och ökande välstånd. Sverige blev ett av världens rikaste och mest jämlika länder.  Nu är de politiska förutsättningarna för en fortsatt för­troendefull samverkan med ­Centerpartiet definitivt och slutgiltigt underminerade sedan ­Centerpartiet hoppat av en ­generös uppgörelse om strandskydd och förstärkt privat äganderätt till stora skogsarealer.   

Det gamla pålitliga ”bondeförbundet” har anslutit sig till de nyliberala dogmer som redan på 20-talet skapade åter­kommande ekonomiska kriser och mass­arbetslöshet som beredde marken för nazism och fascism i stora ­delar av Europa som utlöste ­Andra Världskriget.   

Det är samma dogmatiska nyliberalism som i vår tid varit den drivande kraften bakom exempelvis förstörelsen av den svenska Arbetsförmedlingen som länge bidrog till en smidigt fungerande arbetsmarknad som en av hörnstenarna i det som runt om i världen kommit att kallas för den svenska modellen. Dagens uppenbarligen helt opålitliga ”bondeförbund” har nu med 15 minuters förvarning, släppt fram ett riksdagsbeslut om en statsbudget utformad tillsammans med ett parti med rötter i den nazism som dröjt sig kvar i vårt land ända sedan 30-talet och som nu vuxit till ett systemhotande 20-procentsparti i nära samverkan med de övriga allt mer högerextrema borgerliga partierna.   Centerpartiets avhopp har medfört att Socialdemokraternas nuvarande koalitionspartner Miljö­partiet lämnat regeringen. 

En vald statsminister har tvingats be om ”entledigande” efter 7,5 timmar. Det är en politisk turbulens som tycks på väg att över­träffa 20- och 30-talens parlamentariska kaos, också med en växande högerextremism i vår omvärld och i vårt eget land.  Magdalena Andersson har nu fått uppdraget att som stats­minister bilda en socialdemokratisk enpartiregering. 

Det innebär en frihet för det socialdemokratiska partiet att lägga fast ett radikalt valmanifest som plattform för en rak och renodlad socialdemokratisk valrörelse, men med ett upplägg och en retorik som lägger grunden för en majoritet i riksdagen för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet efter valet i september nästa år. Förutsättningen är att de tre partierna gemensamt kan lyfta tio procentenheter i förhållande till valet 2018.  Valmanifestet måste givetvis bygga på den socialdemokratiska partikongressens beslut som bäddade för en politik som minskar klyftorna, stärker välfärden, skapar full sysselsättning och tar itu med klimatomställningen på fullaste allvar.  

Partikongressen beslöt att tidigarelägga översynen av det finanspolitiska ramverket, öka ­statens upplåning med 100 ­miljarder kronor för investeringar och en nyindustrialisering av Sverige för en snabbare klimat­omställning; en rejäl utbyggnad av vind- och solenergi, grön vätgas, utsläppsfritt byggmaterial och fossilfritt stål. Det innebär att Sverige kan klara Parisavtalets mål om att begränsa temperaturhöjningen till 1,5 grader. Det ökar också möjligheterna att leva, bo, arbeta och resa klimatvänligt över hela landet.  Den socialdemokratiska partikongressen beslöt också att samhället ska återta kontrollen över den gemensamma sektorn som under några års tid privatiserats in absurdum. Det gäller framför allt skolan, men också sjukvården och äldreomsorgen, kollektivtrafiken och arbetsförmedlingen.  Partikongressen var uppenbarligen försiktig med en del reformförslag av hänsyn till Centerpartiet i den kommande val av statsminister och budgetbehandling i riksdagen. 

Nu har förutsättningarna förändrats och flera välriktade jämlikhetsreformer kan läggas fram. Uppgörelsen om 1 000 kronor mer i månaden för 700 000 pensionärer med de lägsta pensionerna är en mycket välriktad jämlikhetsreform. Men rut och rot-avdragen borde också ersättas med ett rättviseavdrag på 2 550 kronor i månaden för alla med en inkomst upp till 30 000 kronor i månaden.   

Men avgörande är en kraftfull socialdemokratisk agitation och mobilisering för en offensiv klimat­politik och ökad jämlikhet som givetvis kommer att stärka både Miljöpartiets och Vänsterpartiets trovärdighet.  Tillsammans kan de tre partierna lyfta de tio procentenheter som krävs i förhållande till 2018 års val, vilket är vad som krävs för en majoritet i riksdagen och en nödvändig långsiktig stabilisering av svensk politik och ett skydd för demokratin.

Bror Perjus

Sedan över 50 år medlem i LO, TCO, PRO och Socialdemokraterna, ordförande för Lidingö Arbetarekommun i fem år, numera aktiv gräsrot i Tyresö