I en rättsstat får juridikens potentiella tolkningsutrymme aldrig tillåtas överträffa den solidariska skyldighet vi har att värna om människor, skriver Phia Andersson (S) och Erik Ohlson (S).

Den svenska sexköpslagen föregicks av en kvinnofridsproposition med syfte att beskydda de verkliga offren i prostitution – de kvinnor som i många fall tvingas till att sälja sexuella tjänster. Den progressiva utveckling som sexköpslagen beskrivits som hotas nu av 30 år gamla lagar där kvinnor som tvingats till prostitution stämplas som oärliga och som ett allvarligt hot mot det svenska samhället.

Ett tydligt exempel är fallet då polisen i Västra Götaland efter en längre tids spaning slog till mot en organiserad människohandel 2011, med resultatet att bland annat flera tvångsprostituerade kvinnor avvisades från Sverige. En av de kvinnor som avvisades till Rumänien var senare målsägande i den rättegång som fällde sex män till mellan tre och sex års fängelse för bland annat grovt koppleri och människohandel. Samma kvinna JO-anmälde senare polisen för avvisningen, som direkt sände tillbaka kvinnorna till den omgivning vari de först hamnat i människohandlarnas händer.

I Justitieombudsmannens ämbetsberättelse för 2013/14 återfinns JO:s syn på avvisningen som ger polisen rätt. JO:s agerande i frågan är svårt att kritisera, då hens bedömning utgår ifrån de existerande lagarna. Vad som däremot kan och bör ifrågasättas är de lagar som går att relatera till fall som detta. Såväl utlänningslagen som sexköpslagen och EU-direktivet om fri rörlighet (se fakta) är konkreta lagområden som alla kan behandlas inom ramen för avvisning av prostituerade människor. Problemet ligger i att samtliga lagar, eller åtminstone en mot två, kolliderar i bedömningen om huruvida dessa kvinnor borde avvisas.

Den grund varpå de rumänska kvinnorna avvisades var den svenska utlänningslagen, stiftad år 1980. På grund av att kvinnorna, enligt denna lag, ansågs försörja sig ohederligt kunde en avvisning legitimeras.

När vi varit i kontakt med berörda myndigheter har vi fått avvikande svar som påvisar en tankegång om att dagens gråzon i lagstiftningen är fördelaktig. Tillfrågad på gränspolisen legitimerar avvisningen genom att påstå att agerandet störde hallickarnas verksamhet då man tvingade den organiserade människohandeln att anstränga sig mer om kvinnorna avvisades ifrån Sverige.

Det ligger en stor paradox i att avkriminalisera prostitution för att sedan avvisa sexköpsoffer. Att sedan addera undantaget mot den fria rörligheten för EES-medborgare som träder i kraft om personer bevisligen kan anses utgöra ett hot mot nationalstatens hälsa, säkerhet och allmänna ordning, gör det rättsliga resonemanget än mer problematiskt.

Den svenska sexköpslagen slår tydligt fast att det är kvinnorna som i det här fallet är offer för människohandel och därmed inte får bestraffas. Att bortse ifrån att kvinnorna faktiskt var offer, enligt lag, möjliggör att istället stämpla kvinnorna som oärliga och därmed också som ett mål för avvisning.

Kollisionen av tre stora lagområden inom ett område som detta, där solidaritet och omsorg bör prioriteras, öppnar för möjligheten att selektivt välja den lag som vid tiden passar bäst – godtycklighet. När människo-öden så tydligt och direkt faller offer för lagens oförmåga att ta ansvar för välbefinnande måste en förändring till.

Kvinnofridspropositionen och senare den svenska sexköpslagen stiftades för att skydda och värna om de som fallit offer för människohandel. Det är nu hög tid att på allvar implementera syftet och därmed inte tillåta att fler människor placeras i lagens gråzon som möjliggör godtycklighet. I ett land som beskrivs som en rättsstat får juridikens potentiella tolkningsutrymme aldrig tillåtas överträffa den solidariska skyldighet vi har att värna om människor.

Phia Andersson
Socialdemokratisk Riksdagsledamot, ­Konstitutionsutskottet

Erik Olsson
Praktikant, Social­demokratiska ­Riksdagsgruppen, Södra Älvsborg