Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Franska vänsterns uppsving stärker progressiva i Sverige

Bild: Thomas Padilla/TT

Dagens ETC.

Den radikala vänsterns frammarsch ritar om den politiska kartan i Frankrike, provocerar högersocialdemokrater – och sänder samtidigt ett kraftfullt budskap till socialdemokrater också i resten av Europa, skriver Halil Karaveli och Daniel Suhonen.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

När Frankrike i april går till den första ­omgången i presidentvalet kommer president Emmanuel Macron att samla flest röster. I senaste opinionsmätningen har Macron ett stöd på 28 procent. Hans närmaste rival, högernationalisten Marine Le Pen, får 18,5 procent. Men den sensationella framryckningen i opinionen sista veckorna svarar vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon för. 

Mélenchon har ökat stadigt i varje mätning de senaste veckorna. I den senaste mätningen ökar han till 14 procent. I början av året hade han ett stöd under tio procent. I söndags, den 20 mars, samlade Mélenchon uppåt 100 000 anhängare vid sitt kampanjmöte i Paris. Mélenchon överskuggar helt de övriga vänsterkandidaterna – de grönas, kommunisternas och Socialistpartiets – som har mellan 2 och 5 procent stöd var. 

Det finns nu en liten men realistisk chans att det kan komma att bli vänsterradikale Mélenchon, och inte högernationalisten Le Pen, som kommer att utmana högerliberalen Macron i den avgörande valomgången.

En vänsterseger i den andra omgången är ändå osannolik, men den radikala vänsterns frammarsch ritar likafullt om den politiska kartan i Frankrike, provocerar högersocial­demokrater och sänder samtidigt ett kraftfullt budskap till socialdemokrater också i resten av Europa. 

Det franska Socialistpartiet, som varit den helt dominerande vänsterkraften sedan slutet av 1970-talet, och som innehaft presidentämbetet i 19 av de senaste 41 åren, är på väg att utplånas. Dess kandidat, Paris borgmästare Anne Hidalgo, samlar endast två procents stöd. 

Den förre socialistiske presidenten François Hollande anklagar Jean-Luc Mélenchon för att vara USA-fientlig och påstår att han som president skulle ta Frankrike ur Nato, men Ségolène Royal, Socialistpartiets presidentkandidat i valet 2007, har uppmanat den breda vänsterns väljare att rösta på Mélenchon.

Det franska valet innehåller flera lärdomar för progressiva i Sverige. Det franska exemplet visar att det endast är en reformistisk vänster, som lovar att bekämpa ojämlikheter och ­sociala orättvisor och som vill omfördela ­välståndet från de allra rikaste, som har en framtid och kan utmana högernationalismen om att vinna arbetarväljarnas röster. Frankrikes val illustrerar vidare med all önskvärd tydlighet att högersocialdemokratin nått vägs ände.

Socialistpartiet är diskrediterat efter sitt svek mot arbetarklassen. Partiets presidentkandidat Hidalgo har ett knappt mätbart stöd bland arbetarna. Högerextremisten Le Pen däremot fick i förra presidentvalet 39 procent av arbetarnas röster medan vänsterradikale Mélenchon fick 25 procent av arbetarnas – och 31 procent av de arbetslösas – röster. 

Den förre ”socialistiske” ministern ­Macrons styre är det hittills mest målmedvetna försöket att riva upp reformismens landvinningar och återvända till den sociala och ekonomiska ordning – till klassförtrycket, för att tala klarspråk – som rådde i Frankrike före 1900-talets klasskompromisser mellan arbete och kapital. 

Men den franska socialdemokratiska eliten vände arbetarklassen ryggen redan i mitten av 1980-talet. Socialistpartiet svängde då kraftigt åt höger och tog ensidigt parti för kapitalet. Jacques Delors, som var socialistisk finansminister 1981 till 1984 (och senare ordförande för EU-kommissionen), gav uttryck för högersvängen när han förklarade att den ekonomiska politiken skulle återupprätta ”marknaden, företaget och vinsten”, eftersom, menade han, ”ett samhälle utvecklas också genom sina ojämlikheter”. Samtidigt började det högerextrema partiet Nationella Fronten, lett av Jean-Marie Le Pen, Marine Le Pens far, att växa. Det var ingen tillfällighet.

Emmanuel Macron har fört en hård högerpolitik och bedrivit en oförtröttlig klasskamp uppifrån. Han har försämrat arbetsrätten och försökt urholka löntagarnas pensionsrättigheter trots stora folkliga protester samtidigt som han avskaffat förmögenhetsskatten. Macron hade försäkrat att alla i samhället skulle tjäna på att de rikaste betalar mindre, eller ingenting alls, i skatt, men så har det inte alls blivit. De 0,1 procent rikastes förmögenhet har ökat väsentligt, utan att deras sparande i någon ökad utsträckning investerats i jobbskapande företagsamhet som Macron hade ställt i utsikt. 

De gula västarnas uppror 2018-2019 för en rättvis fördelningspolitik, bland annat återinförd förmögenhetsskatt, och en förstärkt demokrati – med rätt för medborgarna att ta initiativ till folkomröstningar – slogs ned med ett polisiärt övervåld som man inte sett maken till i en västerländsk demokrati på flera decennier.

För fem år sedan satte dock urbana progressiva sitt hopp till Macron och hans seger över Le Pen ingöt hopp hos progressiva runt om i Europa. 60 procent av Macronväljarna i den första valomgången 2017 betecknade sig som vänster. Men Macron var ett falskt progressivt hopp. Hans styre har illustrerat att det finns ett symbiotiskt förhållande mellan nyliberalism och högernationalism. Repressionen mot de gula västarna har avslöjat nyliberalismens auktoritära drag och påmint om ett ­välbekant internationellt historiskt mönster, att höger­nationalism och högerextremism ofta mobiliserats när kapitalintressena är hotade. 50 procent av gendarmerna och poliserna, som Macron förlitade sig på för att krossa gula västarna, tillhörde högerextremisten Le Pens väljare. Men nyliberalismen är också beroende av högernationalismen som motbild för att framstå som ett ”progressivt” alternativ, samtidigt som de ojämlikheter som den skapar och fördjupar göder ett missnöje som högernationalister sedan slår mynt av.

Historien visar att en progressiv allians mellan arbetarklass och medelklass varit avgörande för demokratins utsikter. Så var det i Sverige när demokratin segrade. Demokratin i Frankrike – och reformismen – föddes när den progressiva bourgeoisien och proletariatet gick samman och 1792 grundade den första franska republiken, som antog historiens första demokratiska författning. Men den första franska republiken var även historiens första sociala republik. Den republikanska författningen, som gav alla män lika rösträtt, innehöll också sociala rättigheter som fri utbildning och rätt till socialt understöd. De första franska sociala republikanerna och reformisterna, jakobinerna, kom ur medelklassen, och de värnade om den privata äganderätten. Men de insåg samtidigt farorna med en oreglerad marknad och förstod att sociala konvulsioner hotade som en följd av de ojämlikheter som marknaden gav upphov till och förstärkte. 

Jean-Luc Mélenchon knyter uttryckligen an till detta arv. Alexis Corbière, de vänsterradikalas talesperson, säger att han vill förverkliga den franska revolutionens ofullbordade löften om jämlikhet. Men för att lyckas – först kvalificera sig till den andra omgången i presidentvalet och sedan ge Macron en match – måste Frankrikes nya vänster både mobilisera arbetarklassen och uppbåda ett starkt stöd bland medelklassen. Mélenchon måste dels nå den majoritet bland arbetarklassen som inte tänker rösta alls, och dels övertyga urbana progressiva om att motmedlet mot högerextremismen är en politik för ökad jämlikhet, inte ytterligare fem år av nyliberalism med en permanent social konflikt. 

En vänsterframgång i det franska valet kommer också att stärka det progressiva ­alternativet i Sverige.