Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Frågan är inte om utan hur lagen mot barnäktenskap bör tillämpas

Haris Agic.
Haris Agic. Bild: Bild: Linköpings Universitet

Dagens ETC.

Det är myndigheternas, men också allas vårt ansvar, att se till att det varma mottagandet av människor i nöd inte övergår till häxjakt, skriver Haris Agic, socialantropolog vid Linköpings Universitet.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Barnäktenskap bland flyktingar som anlänt till Sverige under förra året har skapat problem för landets socialförvaltningar som inte riktigt vet hur problemet bör hanteras. En del följer lagen och bryter upp äktenskapen medan andra väljer att inte göra någonting alls, huvudsakligen av rädsla för att göra sig skyldiga för kulturellt övertramp. Kritikerna är många och budskapet tydlig: ”Lagen gäller och är inte en debattfråga eller något vi kan tumma på för att inte stöta oss med sedvänjor från andra delar av världen” (Mattias Olsson, NT 20/1).

Barn är barn, lag är lag och syftet med lagtillämpningen solklart. Jag håller fullständigt med kritiken – dessa barnäktenskap måste brytas upp. Samtidigt vore det naivt att tro att det borde vara enkelt. För frågan är inte om lagen bör tillämpas här – utan hur? Hur kan detta göras på ett smidigt och minst smärtsamt sätt för alla inblandade? Framförallt de unga flickorna. För att verka i en välfärds/socialistisk anda (en värld där vi genuint angår varandra) med fokus på integration (snarare än assimilation) så bör myndigheterna tänka på att en enkel makulering av äktenskapet och tvångsseparation de facto kan vara skadligt för de unga flickorna.

Effekter av att klippa av beroendebandet mellan flickan och den äldre mannen kan vara svåra att förutse. Det kanske å ena sidan leder till att flickan känner lättnad och finner hopp i frigörelsen. Å andra sidan kan det försätta den unga flickan i en djup existentiell kris med bristande stöd från sin närmaste omgivning och en kulturell hemlöshet som följd. Hur lagtillämpningen drabbar de inblandade är en empirisk fråga som jag hoppas att vi slipper se utforskas – en mera preventiv åtgärd är både mer human men också enklare väg att gå än oberört iakttagande av effekterna av en lagtillämpning med bristande hänsyn. Just det faktum att vi inte vet exakt vilka ”bieffekter” denna lagtillämpning kan få – och dessutom att risken för att dessa bieffekter skulle åsamka nya och kanske större skador på de som vi försöker hjälpa inte är helt obefintlig – innebär att myndigheterna, i detta fall men också i andra snarlikt delikata frågor, bör ha ett ökat ansvar för flickornas välmående med genuint engagerad omsorg, skydd och vägledning.

Mer därtill, om endast sedda i ljuset av våra egna, svenska, referensramar – det vill säga sedda genom våra egna kulturella glasögon – löper de män som påträffas gifta med ett barn risk att per automatik stämplas som pedofiler vilket är både fel och olyckligt då det ofta kan handla om någonting helt annat som exempelvis att i många kulturer runtom i världen gifts flickor bort till äldre killar/män som ett sätt att säkra ekonomisk stabilitet för flickan och också hennes familj, för att knyta band mellan familjer för som ett sätt att skapa starka nätverk etcetera. Naturligtvis går (och bör) även detta diskuteras vidare men vi tvingas snabbt inse att förhastade pedofilassociationer vore rentav felaktiga. Pedofilstämpeln skulle dessutom lätt kunna leda till att dessa män stigmatiseras och hamnar i utanförskap som ytterligare försvårar den redan svåra uppgiften att anpassa sig till det nya livet, att komma in och bli en del av en ny kultur, ett nytt samhälle, med bibehållen värdighet.

Slutligen bör myndigheterna även ha koll på relationen mellan flickans och mannens familj, förmodligen i rollen som medlare och rådgivare, för att återigen inte indirekt göra sig skyldig till – och för även aktivt motverka – försvagande av relationen mellan berörda familjer och i värsta fall eventuella släktfejder etcetera.

Det är myndigheternas, men också allas vårt ansvar, att se till att det varma mottagandet av människor i nöd inte övergår till kulturpolisiär yra och häxjakt. Att vara medmänsklig innebär mer än att skrika ut ”Refugees Welcome” på gator, torg och Facebooksidor. Det gäller också att kunna backa upp sin påstådda öppenhet och kosmopolitism, att stå pall för motvind och orka löpa loppet ut. Annars blir det lätt så, när orken sviktar under motgångarna och när den annars starka förmågan till förståelse kommer i gungning, att vi söker lägga skulden för allt som inte funkar på de som vi försökt hjälpa i första hand. Låt inte vår fina öppenhet och värme bli en hoppets gåva – ett ultimatum i förklädnad vars syfte är att göra anspråk på en gengåva i form av fullständig underkastelse och total assimilation. Låt oss inte tro på ett normalt ”vi” och ett onormalt ”de”! Människor som raskt fråntas sin självaktning, och tvingas förneka stora delar av vilka de är, är också ofta de som lätt och relativt bestående hamnar utanför – och detta är inte bra för någon. Framförallt är det inte bra för Sverige.

Barnäktenskap i Sverige är förbjudet med lag och vi har många goda skäl till våra övertygelser om detta. Enligt mig är barnäktenskap fel och vi bör göra vårt yttersta för att bekämpa detta fenomen. Men i vår kamp måste vi också göra vårt yttersta för att se till att människor – i detta fall både de unga flickorna och de äldre männen – inte kommer till skada, att de har rätt till sin värdighet och rätt att känna sig som betydelsefulla och respekterade medborgare i vårt fina land.