Debatt: För att hjälpa Ukraina – hitta lokala lösningar

I Ukraina fryser folk. Med den hårda vintern redan på god väg finns det ingen värme, inget ljus, inget rinnande vatten flera timmar om dagen. Ryska missiler mot städerna och elektrisk infrastruktur riktar sig mot civila. Det är en riktigt långsam tortyr, fysisk och psykisk, som drabbar hela befolkningen.

Denna kriminella brutalitet läggs till allt som hänt sedan början av den ryska aggressionen: kvinnorna som våldtogs, barnen som bortförs under sken av ”familjeplacering” i Ryssland, massakrerna på oskyldiga människor som kastats i massgravar.

Det är massbrott som äger rum varje dag på europeisk mark.

För att hantera situationen når biståndet till Ukraina nya höjder. Men för lite stöd når människorna på plats och deras läge förvärras. Varför är det så? Hur kan vi bäst hjälpa dem?

Den överväldigande majoriteten av biståndet skickas till stora icke-statliga organisationer och internationella organisationer. För både institutionella givare och enskilda givare innebär detta en garanti för seriositet, en försäkran om att pengarna inte går till spillo på korruption.

Dessa organisationer är dock inte vana vid att samarbeta med lokala institutioner och föreningar i tider av krig, medan systemet i Ukraina är robust: centralstaten fortsätter att fungera, i en finjusterad allians med lokala myndigheter och civilsamhällesorganisationer.

De stora icke-statliga och internationella organisationernas tillvägagångssätt, vanor och kultur driver dem att ingripa genom att ersätta staten. De har heller inte som mål att långsiktigt stärka kapaciteten i länderna där de ingriper, vilket skapar ett beroende och mycket bräckliga system när de lämnar.

I det ukrainska sammanhanget vet de inte riktigt hur man ska göra. Dessutom är deras inlärningskurva långsam. Som ett resultat agerar de ofta parallellt med de verkliga behoven, slöseriet med pengar är enormt – och den ukrainska befolkningen lider.

Men sedan februari har lokala aktörer i Ukraina och på andra håll i Europa organiserat solidaritet på ett effektivt sätt. Även om lokalt internationellt samarbete traditionellt existerar i fredstid, är det nästan obefintligt under ett krig, särskilt när det gäller fördrivna befolkningar. Kriget i Ukraina har uppdagat möjligheten till sådant samarbete eftersom regeringarna denna gång inte hindrar det, vilket var fallet under konflikterna i Syrien, Irak och Afghanistan. Men de organiserar det inte heller. Många städer, regioner och organisationer i det civila samhället har tagit vara på den nya möjligheten till internationell solidaritet som har uppstått med denna nya politiska och institutionella ordning. De lyssnar på befolkningen, som tydligt uttrycker sina prioriteringar.

Utöver det långvariga mottagandet, som det nu finns liten efterfrågan på, handlar det om respitvistelser för barn, psykologiskt stöd, materiell utrustning och hjälp med att återuppbygga förstörda hem och renovera bostäder för fördrivna personer som stannat kvar i Ukraina.

För att kunna svara på dessa krav på bästa sätt behöver lokala samhällen och föreningar hjälp, inklusive förmedling, kompetenshöjning och ekonomisk förstärkning.

Insatserna är höga, för Ukraina och utanför. Att utveckla innovativ, icke-centraliserad förvaltning i Europa för stöd till krigsoffer, inklusive fördrivna personer, skulle vara användbart för offer för mer avlägsna konflikter och skulle kunna inspirera andra regioner i världen. Att hjälpa lokala aktörer att arbeta tillsammans i krigstid skulle dessutom inte bara ge ytterligare stöd till ukrainska offer idag, utan också fungera som en modell för stora icke-statliga organisationer och internationella organisationer för att stödja befolkningen mer effektivt och hållbart var de än verkar.

I dessa svåra tider öppnar hjälp av lokala aktörer för att utveckla hur internationella solidaritets­åtgärder ger hopp till krigets offer, inte bara i Ukraina.