Debatt: Finansieringen av kollektiv­trafiken måste reformeras

I ett Sverige med växande klassklyftor är möjligheten att låta fler samhällsaktörer, såsom arbetsgivare, medfinansiera kollektivtrafiken ett välkommet förslag. Modigt nytänkande bör premieras för att politiken ska kunna utvecklas, skriver Alexander Petersson (S), Ludvig Fahlvik (S) och María-Elsa Salvo (S).

Stockholms läns landsting, SLL, och Stockholms lokaltrafik, SL, har under det borgerliga landstingsstyret dragits med stora ekonomiska problem. Katastrofala investeringar i projekt såsom Nya Karolinska och NK Express liksom skyhöga konsultkostnader har gjort att den borgerliga ledningen för en tid sedan lade ännu ett förslag om att höja priset för SL:s månadskort, denna gång till 890 kr i månaden för en vanlig resenär. Förslaget var menat att börja gälla från den 1 september men i dagarna meddelade vindflöjeln tillika vågmästarna Sverigedemokraterna att de av outgrundliga skäl nu ska rösta emot alliansens chockhöjning. I ett år har de bruna ledamöterna både passivt och aktivt följt alliansen, men nu röstar de med det rödgröna blocket.

En höjning av SL:s månadskort kan alltså stoppas, men det är inte Sverigedemokraternas förtjänst. Utan förankring i någon politisk analys förutom populism blir Stockholms landstingsfullmäktige deras sandlåda. Men dessa dåliga nyheter för alliansen är ett desto hoppfullare besked för de kapitalsvaga stockholmare som inte förtjänar att bära konsekvenserna av Alliansens nio år långa vanstyre av SLL. I praktiken betalar idag stockholmaren trippelt för att resa kollektivt med SL. Dels betalar stockholmaren landstingsskatt. 2013 finansierades 47,7 procent av SL:s verksamhet med skatteintäkter. Dels betalar resenären avgifter. 790 kronor i månaden är inte kaffepengar. Dessutom betalar resenärerna genom att bli visuellt förnedrade av den reklam som pryder varje buss, tunnelbanestation och pendeltågskupé.

Skatt. Avgift. Reklam.

Dessutom har Alliansen investerat i hårda, höga och snabba spärrar som berövar ekonomiskt missgynnade en rörelsefrihet som borde vara självklar. Kan du inte betala – då är inte staden tillgänglig. Men problemet är inte att folk som vill åka kollektivt inte betalar för sig. Problemet är att de inte kan. Utöver det ser vi dessutom en utveckling där biljettkontroller som kombineras med polis och vaktbolag prioriteras till de socioekonomiskt svaga områden där plankandet förekommer som mest.

Att i det läget höja avgiften är inte ansvarsfullt. Det är redan alldeles för dyrt att åka kollektivt. Att landstinget dessutom ska medfinansiera Förbifart Stockholm blir som ett gapskratt på en begravning i sammanhanget. Vi skördar idag frukten av bilsamhällets glansdagar i form av enorma klimatutmaningar. Fortfarande tillåts bilvägar ta alldeles för stor plats på naturens, cyklismens och den hållbara stadsplaneringens bekostnad. Att göra kollektivtrafiken mindre tillgänglig för gemene man samtidigt som man vill medfinansiera en enorm motorväg är detsamma som att sanktionera ökad bilism och i förlängningen en ohållbar livsstil.

Landstingsekonomin är en komplicerad historia. Att helt sonika höja den platta landstingsskatten kan få negativa fördelningspolitiska konsekvenser men det är inte heller rimligt att avgiftssamhället expanderas. Därför efterlyser vi alternativa finansieringsformer av kollektivtrafiken. I ett Sverige med växande klassklyftor är möjligheten att låta fler samhällsaktörer, såsom arbetsgivare, medfinansiera kollektivtrafiken ett välkommet förslag från Leif Pagrotsky (S). Modigt nytänkande bör premieras för att politiken ska kunna utvecklas.

Alexander Petersson,
ersättare (S) trafiknämnden SLL

Ludvig Fahlvik,
ledamot (S) beredningen för trafikplanering SLL

María-Elsa Salvo,
ersättare (S) kommunfullmäktige Stockholm stad