Hoppa till innehållet

Fackligt

Debatt: Facken måste visa solidaritet med Gaza

Bild: Adel Hana

Dagens ETC.

När politiker sviker, när ett land dras ned i ett moraliskt moras, är det inte i sådana lägen som fackförbund kan visa att de gör skillnad? Framför allt de fackförbund som utmålar sig som modiga.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Så inleder Sven Lindquist sin bok ”Utrota varenda jävel”.

Men för många av oss är det inte modet att dra slutsatser, utan maktlöshet, som är problemet när det kommer till det vi kallar krig i Gaza. Vi kan alla se förstörelsen och dödandet i Gaza. Det är i det närmaste outhärdligt att ta del av rapporter och bilder från Gaza. För många av oss, men inte för alla. Larmrapporterna har flödat in från Gaza i flera månader. (Egentligen i många år, men en sak måste man lära sig, det är att kriget börjar och slutar när Israel bestämmer det.) Större delen av Gaza är obeboeligt. Framtiden är tillbakaskjuten. Skolor, universitet, lärare, professorer, studenter, borta. Trots att detta inte kan anses proportionerligt, är det mer eller mindre det debatten handlar om. Barn är dödade i en ofattbar mängd. Lemlästade barn. Traumatiserade barn. Många för evigt traumatiserade. 

När en presstalesman för Biden-adminstrationen konfronterades gällande en film med ett mord på en palestinsk man med vit flagg, kunde han inte uttala sig för han var inte på plats. Det är ett närmast förolämpande magstarkt argument mot våra intellekt, när man så tydligt har ”vetat” saker tidigare, löst baserat på Israels information som sedan inte visat sig vara sant. Han säger även att varje civil människa som dör är ”heartbreaking”, men det är uppenbarligen inte mer än en plattityd, eftersom han är med i en administration som aktivt och militärt stöttar den part som skapar flest heartbreaking moments. Vad tror man dessa uppenbara motsägelser gör med de människor som befinner sig på ”fel” sida? 

Det intressanta här, är att det är en dubbelmoral som inte blir synad av de som kan göra något åt det. De enda som kritiserar det är de maktlösa. Det här är en annan dimension av sagan om Kejsarens nya kläder. Det handlar inte om att var och en inte vågar se, eller om grupptryck, det handlar om att så länge de som står kejsaren nära, de som har makt, envisas med att säga att kejsaren har kläder på sig, så spelar det ingen roll, att det är uppenbart att han är naken. Det kan vara miljoner som skriker att kejsaren är naken. Det är på avstånd. De skriker i kraftig motvind. Han gör helikoptern till och med, kan vi ropa, när han svingar vilt. Nej, då, säger Kejsarens närmaste bundsförvanter. Det där är mobbing, säger bundsförvanterna, han är fullt påklädd och gör bara lite morgongymnastik.

Det är Förakt med ett stort jävla F.

Det är alltså inte argumentens tyngd som avgör, det är vem presentatören av argumentet är som avgör. Jag noterar att Joar Forssell (L) i P1 säger att regeringen uttryckt sympati för de 20 000 civila som har gått bort. Inte ens rätten till hur palestinierna dör får de äga. De äger inte marken, sitt vatten, rätten till sina liv, sin historia, sin rörelsefrihet, till sina drömmar. Om de har drömmar om frihet, from the river to the sea, så förvandlar den frihetsälskande västvärlden det till drömmer om folkmord på judar. Så när de väl blir lyssnade på, blir de ändå inte hörda. Och så äger de inte ens berättelsen om sin död. Det är Förakt med ett stort jävla F.

Jag ser sedan en video på en man som springer med ögonbindel på huvudet. Han blir skjuten i huvudet. Jag ser ett barn krypa vid sidan av sin redan nedskjutna kusin. Under räddningsförsöket blir barnet också ihjälskjutet, eller gått bort som det också heter på västerländska. Barnet som var tre och ett halvt år hade gått ut tillsammans med sin medicinstuderande kusin för att leta clementiner. (Finns reportage om just den händelsen på al-Jazeera.) 

Det fruktansvärda terrordådet av Hamas lämnade få oberörda. Dessvärre lämnar dödandet av palestinier många oberörda, särskilt dem med makt och tillgång till media som kan göra något. Den internationella domstolen ICJ beslutade att Israel måste göra allt för att förhindra folkmord. Det har Israel inte gjort. Sverige har inte heller gjort något. 

Som socialarbetare inser man att det kommer vara ett omöjligt arbete att reparera människor helt efter detta. Men de som dör är våra kollegor också. Socialarbetare, byggnadsarbetare, vårdpersonal, journalister, lärare med mera. Ska vi vara tysta när detta sker? Borde vi inte bli förbannade? I varje fall engagerade?

Fackförbund skapades som en sorts sammanslutning för de maktlösa, för de som enskilt saknade röster och makt. De som enade kan stå emot kejsaren och hans bundsförvanter. Så när politiker sviker, när ett land dras ned i ett moraliskt moras, är det inte i sådana lägen som fackförbund kan visa att de gör skillnad? Framför allt de fackförbund som utmålar sig som modiga.

Ämnen i artikeln

00:00 / 00:00