Debatt: Facken behöver omorganiseras

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Kommunals problem är inte bara några rötägg i toppen. Problemet är hur hela förbundet är organiserat – något Kommunal delar med samtliga LO-förbund.

I rekordårens Sverige gjorde LO och SAF upp om lönebildningen i stora centrala förhandlingar. LO var en maktfaktor och man insåg att behovet av experter växte sig större. Antalet tjänstemän i LO-borgen växte för varje år. Den centrala lönebildningen krävde allt mer centraliserade organisationer. Lokalavdelningar slogs ihop och det fackliga utövandet kom att allt mer professionaliseras. Idag saknar många förtroendevalda helt mandat att förhandla för sina medlemmar. Detta hade väl inte varit särskilt anmärkningsvärt om det var medlemmarna som ville ha det så. Men nu är det inte medlemmarna som omyndigförklarar sina förtroendevalda, utan förbunden. I vissa förbund finns knappt möjligheten att organisera sig lokalt på arbetsplatserna. Allt skall skötas av sektioner eller avdelningar.

Vi som är fackligt aktiva jämrar oss ofta över att engagemanget bland medlemmarna brister. Detta gör vi utan att egentligen reflektera över hur våra organisationer är organiserade. Samtliga LO-förbund byggs idag uppifrån och ned, med experter i toppen som vet bättre än sina medlemmar. Lönerna våra höga funktionärer får sätts snarare i jämförelse med näringslivets ledare än med de medlemmar dessa är valda att representera. Därför är det inte ovanligt att vissa funktionärer har löner som är tre eller ibland fyra gånger så höga som sina medlemmars. Hur ideologiskt rättrogen man än är blir det oundvikligt att man börjar leva sitt liv efter andra principer och värderingar med så mycket mer i plånboken. Företeelser som är helt ofattbara för oss vanliga ”knegare” blir till ”en lunch” eller en ”inspirationsresa” och känns ganska harmlösa och normala. (Alla andra man känner gör ju också så.)

Jag blev inte chockad när jag hörde om det som Kommunals styrelse har haft för sig. Ledsen och arg men inte chockad. Ledsen för att jag någonstans trodde att vi i arbetarrörelsen var bättre än så. Arg för att jag känner mig bedragen och lurad som de höga pamparnas springschas, ivrigt agiterande om fackets nytta och väl.

Jag tror att jag är långt ifrån ensam med att känna så här. Om någon bättring ska kunna ske tror inte jag att det räcker med att några enstaka personer slås på fingrarna och byts ut. Det som behövs är snarare en omorganisation av hela rörelsen. Vi måste organiseras nedifrån och upp, inte tvärt om.

Det måste återigen bli medlemmarna som sätter agendan och inte några experter.