Debatt: En diktator räddar inte klimatet

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Allt är inte grönt som glimmar. Om någon trodde det borde den analys som Dagens ETC publicerade förra måndagen bli en väckarklocka. Jørgen Randers må vara professor i klimatstrategi men hans syn på människan och samhället bottnar i en konservativ och auktoritär världsbild. Han förefaller dessutom slående ointresserad av samhällsvetenskaplig forskning. Redan i andra stycket reduceras komplicerade mänskliga handlingsmönster till något som är ”uppenbart” och inte behöver beläggas:

”De flesta människor, de flesta väljare, tänker kortsiktigt. Om de ska göra en uppoffring vill de vara säkra på att den tjänar något syfte som ligger nära i tid och rum”.

På detta ”faktum” byggs sedan hela analysen: Kortsiktigheten gör att demokratier inte kan lösa frågor som kräver en uppoffring i nuet men ger utdelning på längre sikt än fem år. Och det mest ödesdigra exemplet är klimatförändringarna. ”Det kortsiktiga tänkandets tyranni” gör demokratier oförmögna att lösa frågan, och den mest ”självklara” lösningen, att ”återinföra en upplyst diktatur”, ter sig orealistisk.

Jørgen Randers häpnadsväckande förslag underbyggs inte heller av argument om varför en diktator skulle vara bättre på att hantera långsiktiga problem, och hur denne skulle stoppas om hen trots allt visade sig kortsiktig – en fördel med demokrati är ju just avsättbarheten.

Men huvudfrågan här är om Jørgen Randers antagande om människors allmänna kortsiktighet är riktig. I själva verket påminner det besvärande mycket om den neoklassiska ekonomins premiss om den i alla lägen ekonomiskt rationelle människans strävan efter nyttomaximering. Den synen har sågats sönder och samman av psykologer, sociologer, antropologer, historiker och heterodoxa ekonomer i årtionden. Vill Jørgen Randers dra så pass omfattande slutsatser på en så ifrågasatt grund måste han åtminstone låtsas om den kritiska litteraturen, annars är han oseriös.

Jørgen Randers tes motsägs dessutom av åtskilliga exempel tagna ur verkligheten. Om han hade rätt funnes inget bistånd, inga välfärdssystem, inget pensionssparande, ingen miljöpolitik, ingen progressiv beskattning, för alla dessa system bygger på att medborgarna förmår avstå från omedelbar behovstillfredsställelse för att tjäna långsiktiga eller solidariska syften.

Självklart gör Jørgen Randers rätt i att ställa sig frågan varför våra samhällen är oförmögna att göra sig av med fossilberoendet – det är vår tids viktigaste fråga – men ett vettigt svar kan inte utgå från privata spekulationer.

Sociologiska undersökningar visar snarare detta: Människor är visst beredda att avstå från omedelbar nytta om det gagnar långsiktiga syften, som till exempel att rädda miljön åt kommande generationer. Men det förutsätter att det kan göras trovärdigt att våra uppoffringar verkligen leder till syftet. Och här upplever många en stor osäkerhet vad gäller klimatfrågan.

Det kan delvis förklaras av kollektiva dilemman, som ”vad spelar det för roll vad jag/företaget/landet gör när våra utsläpp ändå är försumliga och grannen/konkurrenten/andra länder inte bryr sig?” Detta är en rationell farhåga och måste bemötas seriöst. Ett svar behöver, menar jag, lägga fokus på politiska lösningar snarare än de frivilliga eller marknadsbaserade åtgärder som hittills dominerat miljöpolitiken, och ytterst krävs helst ett globalt, bindande avtal om utsläppsminskningar. Regleringar försvårar nämligen för ”fripassagerare” och skapar starkare kopplingar mellan åtgärd och resultat.

Frågan om varför vi saknar en fungerande politik på klimatområdet ska därför knappast sökas hos väljarnas påstådda kortsiktighet – det mesta tyder på att de tvärtom skulle uppskatta en tydlig klimatpolitik och vara beredda att bidra till de förändringar som krävs så länge de känner sig övertygade om att de gör nytta.

Det finns dock andra aktörer som är strukturellt oförmögna att tänka långsiktigt och altruistiskt, nämligen de allt mäktigare multinationella företagen. De kommer att göra allt för att se till att deras investeringar och affärsmodeller ger högsta möjliga avkastning, även om det får katastrofala effekter för andra. Om nödvändigt kommer de att förvränga forskningen, spela ut väljare och länder mot varandra, köpa politiker och intresseorganisationer – och de har de ekonomiska resurserna att göra allt detta.

Vi bör alltså fråga oss hur den kanske mäktigaste motståndaren som mänskligheten någonsin har stått inför, låt oss kalla den fossilkapitalet, kan betvingas. När det väl har skett kommer resten, att utforma en fungerande och rättvis klimatpolitik, att bli så mycket enklare. Men inget av detta underlättas av att demokratin avskaffas.