Debatt: Ekonomipriset i Nobels minne är en fara för samähllet

Inför klimatkris och i relation till andra samhälls- och miljöproblem kan forskare göra viktiga insatser. Men även vetenskapen bör granskas kritiskt. Hur står det till med det så kallade Nobelpriset i ekonomi, det vill säga ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till minne av Alfred Nobel”?

Om detta kan vi ha olika åsikter. Min bedömning är att nämnda ekonomipris i sin nuvarande utformning är samhällsfarligt och bör dras tillbaka. Skälen till detta är följande.

Undervisningen och forskningen vid universitetens nationalekonomiska institutioner är extremt ensidig. I stort sett kan man tala om ett monopol för ett vetenskapligt perspektiv, det neoklassiska. Samma läroböcker används runt om i världen till exempel Gregory Mankiws ”Economics”.

Ytligt sett kan man tycka att detta är bra. Nationalekonomer talar samma språk och kan enkelt umgås och samarbeta. Problemet är dock att nationalekonomi inte är någon värdeneutral vetenskap utan samtidigt ideologi. Enligt Gunnar Myrdal, för övrigt en av de tidiga ekonomipristagarna, är ”värderingar alltid närvarande” från problemformulering till redovisning av resultat i nationalekonomisk forskning och utbildning. Så länge detta monopol råder fungerar universitetens nationalekonomiska institutioner som propagandacentraler för en viss ideologi. Marknader och priser står i centrum och alla problem hanteras i penningmässiga (monetära) termer. Om vi gör anspråk på att leva i ett demokratiskt samhälle bör monopolet brytas till förmån för konkurrens och pluralism. Undervisning och forskning med olika teoretiska (och därmed ideologiska) perspektiv bör existera sida vid sida.

Under ekonomiprisets tidiga skeden (då nämnde Myrdal fick sitt pris) var flera nationalekonomiprofessorer tämligen vidsynta och öppna för nytänkande. Under senare år har enkelspårigheten tilltagit och valet av den senaste pristagaren William Nordhaus är ett exempel på detta.

Samtidigt som de neoklassiska ekonomerna ägnat sig åt protektionism har antalet företrädare för alternativa skolbildningar vuxit. Dessa har kunnat överleva och haft sin hemvist vid andra institutioner är de nationalekonomiska. Institutionell ekonomi, ekologisk ekonomi och feministisk ekonomi är exempel.

Inom ramen för den institutionella och ekologiska ekonomi som jag företräder är den monetära analys av klimatproblemen som Nordhaus belönas för knappast godtagbar. Vi bör utföra en mångdimensionell analys och överge den ”monetära reduktionism” och kvittningsfilosofi som den aktuella Nobelkommittén utan att tveka belönar. En alternativ syn på ekonomi framstår som nödvändig om vi vill närma oss hållbar utveckling.

Företrädare för alternativa skolbildningar står inte overksamma i nuvarande läge. Ekologiska ekonomer har sedan början på 1990-talet haft sina internationella organisationer och tidskrifter. Numera finns även en ”World Economics Association” som ger ut böcker, ”Real World Economics Review” och andra tidskrifter, anordnar konferenser. De större internationella bokförlagen tenderar att föredra manus från forskare som är engagerade och tar miljöproblemen på allvar. Även studenter i olika länder har genom sina organisationer uppmanat till förändringar av kurser och läroböcker. Men trögheten är som sagt stor.

I vägen för en pluralistisk utveckling av nationalekonomin står fortfarande enkelspårigheten i grundutbildning och forskar­utbildning (där allt förefaller handla om matematisk modellering) vid universiteten och även Riksbankens ekonomipris. Enligt min bedömning saknas idag kompetens bland professorer i nationalekonomi för att på meningsfullt sätt utdela ett prestigefyllt pris. Insikten om att varje begrepps­apparat i nationalekonomi är specifik också i ideologiskt avseende måste leda till att ekonomiämnet först demokratiseras.