Debatt: Efter ett år väntar han fortfarande på besked

Mamma och pappa ringer från Damaskus varje dag, frågar hur det går, varför det dröjer så. Det finns inga pengar kvar nu, de har betalat dyra pengar för att alla deras barn ska kunna fly till tryggheten. Deras enda chans att komma från Syrien ligger på hans axlar.

Han har inga svar, det finns inget han kan göra härifrån just nu, maktlösheten är total. Han är 17 år, han är ett barn. Han är ett barn och rädd, jätterädd. Rädd för att hinna fylla 18 år innan uppehållstillståndet kommer och därmed förlora sin rätt till familjeåterförening. Rädd för vad som kommer att hända med mamma och pappa i Syrien.

Han frågar mig varför alla hans kompisar från Syrien har fått sina uppehållstillstånd efter några månader, varför just han måste vänta så länge. Jag lyssnar, förklarar att det kan bli fel ibland, att det var något krångel med hans pass och att advokaten, socialtjänsten och god man gör vad de kan. Men jag har inget svar på hans fråga om varför det tar ett år för hans uppehållstillstånd, om alla nu gör vad de kan. Vi pratar om att det är så många människor som flyr till Sverige nu och att Migrationsverket är hårt belastat. Han är smart, han förstår. Men maktlösheten, ovissheten, otryggheten kvarstår.

Det finns ingen logisk förklaring som kan bota de känslorna. Ingen logisk förklaring som lättar ansvaret som ligger som kilotunga stenar på hans 17-åriga axlar. Det handlar om huruvida han någonsin kommer få se sina föräldrar igen.