Debatt: Dra en röd linje i bostadspolitiken

De flesta hyresgäster oroas över hyreshöjningar men frågan om marknadshyror handlar om mer än bara pengar. Frågan är fundamental därför att den handlar om fastighetsägarnas totala maktövertagande över hyran. Med marknadshyror förvandlas kollektiva förhandlingar till individuella rättsprocesser som i praktiken lämnar hyresgästerna maktlösa.

Det var inte en slump att det var just denna fråga som fällde regeringen. Medan covid-19 lade ett lock på alla folkliga rörelser och protester vägrade rörelsen emot marknadshyror låta pandemin sätta agendan. Med hårt arbete och kreativitet lyckades rörelsen mobilisera till omfattande protester över hela landet med fortsatt respekt för covid 19-restriktionerna. Bostadsaktivist­ernas uthållighet gav den styrka som krävdes för Vänsterpartiet att orubbligt fälla regeringen och för Hyresgästföreningen att vägra förhandla under hot.

Den kompromisslöshet som vi nu sett från arbetar- och hyresgäströrelsens representanter markerar ett brott i svensk politik. Och den visade sig fungera. Frågan om marknadshyror lyftes fram till en central fråga i svensk politik på ett sätt som tidigare var otänkbart, och förslaget är nu skrotat, i väntan på bättre tider för fastighetsägarna.

Marknadshyrorna har länge hängt som ett hot över huvudet på hyresgästerna och dikterat Hyresgästföreningens agerande. Hyresgästföreningen förväntas ständigt vara en ”ansvarstagande” och kompromissvillig part för att bevisa för motparten att förhandlingssystemet fungerar. Med en rad eftergifter har Hyresgästföreningen de senaste decennierna försökt undvika det värsta – marknadshyrorna.

Dessa eftergifter har inte hindrat fastighetsägarna från att kompromisslöst fortsätta sina påtryckningar för marknadshyror. För varje eftergift har fastighetsägarna blivit starkare samtidigt som Hyresgästföreningen har förlorat besvikna medlemmar och förtroendevalda. Det har nu visat sig att Vänster­partiets röda linje har lyckats med det eftergifterna misslyckades med. Att stoppa marknadshyrorna.

Även om marknadshyror, helt korrekt, kan beskrivas som ett systemskifte, är det bara en i raden av maktförskjutningar till fastighetsägarnas fördel de senaste decennierna. Allbolagen 2011 var den allvarligaste av dessa maktförskjutningar. Före 2011 bestämdes hyran i allmännyttan av självkostnads­principen. De privata fastighets­ägarna fick inte sätta hyran högre än fem procent över allmännyttan.

Hyresgästföreningen gick med på Allbolagen under hot om att införa marknadshyror. Nu förhandlas hyrorna enligt ett system som kallas bruksvärdessystemet där lägenheternas bruksvärde – deras standard och läge – ska ligga till grund för hyressättningen. I praktiken har fastighetsägarna använt varje verklig – eller påstådd – standardförbättring som förevändning för att pressa upp hyrorna. Motsats­en, hyressänkningar vid försämrad standard, är däremot sällsynta. Fastighetsägarna har också systematiskt genomfört standardförbättringar emot hyresgästernas vilja, för att kunna höja hyrorna.

Ett nytt system, bruksvärdessystemet, påtvingat av fastighetsägarna, har etablerats och har flyttat fram fastighetsägarnas positioner. Systemet skapar en ständig press uppåt på hyrorna. Trots detta försvaras det nu, utan minsta reservation, av hyresgäst­ernas representanter. Vi ser alltså hur eftergifter inte bara förändrar bostadsmarknaden utan förändrar den politiska debatten. Det som man en gång motvilligt gick med på blir plötsligt den egna politiken. Och att gå tillbaka till självkostnadsprincipen verkar totalt verklighetsfrämmande, trots att det var ett system som var bättre för hyresgästerna.

Även om punkt 44 i januari­avtalet har fallit är hotet långt ifrån över. Och frågan alla ställer sig är vad som händer nu. Hyres­gästföreningen har nu återupp­tagit förhandlingarna med fastighetsägarna om så kallad ”systematisk hyressättning”. Vad regeringen och fastighetsägarna vill uppnå tydliggjordes i den utredning om ”läge och kvalitet i hyressättningen” som släpptes den 6 juni men som sedermera skrotades. Utredningen hade undersökt hur lägenheters läge och standard i ännu större utsträckning skulle bestämma (höja) hyran. Det var aldrig frågan om några hyressänkningar för hyresgäster som bor långt ifrån stan, upplever otrygghet i sitt bostadsområde eller förlorar en del av sin innergård när staden förtätas.

Förslaget handlade om att systematiskt höja hyrorna ännu mer för hyresgäster som bor i centrala lägen, nära en sjö, nära en affär eller nära kollektivtrafik. Denna utredning har nu skrotats men delar av den har lyfts in i förhandlingarna mellan parterna.

”Vi vill förhandla om ett system som utgår ifrån vad som är bra för hyresgästerna”, säger Marie Linder, förbundsordförande Hyresgästföreningen.

Det är en helt korrekt utgångspunkt. Margareta Björkvald, chefsförhandlare i Hyresgästföreningen erkänner dock att systematisk hyressättning kommer att leda till ”att hyrorna på sikt kommer att bli högre”. Hon försöker samtidigt lugna hyresgästerna med att det inte blir några chockhöjda hyror på en gång och att fastighetsägarna är ”måna om sina hyresgäster”. En mager tröst för hyresgäster och förtroendevalda i Hyresgästföreningen som varje dag ser exempel på fastighetsägares bristande omsorg om sina hyresgäster.

Även utan punkt 44 är det svårt att se hur en förhandling mellan parterna om en reformering av bostadsmarknaden skulle kunna leda till något annat än ännu en förskjutning av makt från hyresgästerna till fastighetsägarna. Förhandlingen skulle då endast åstadkomma en legitimering av en maktförskjutning till fastighetsägarnas fördel. Tanken att en förhandling mellan parterna i dagsläget skulle kunna utmynna i något som är bra för hyresgäst­erna utgår från den felaktiga föreställningen om att det är den som har bäst argument som får överhanden i en förhandling.

Detta har, inte minst under debatten om marknadshyror, visat sig vara en felaktig föreställning. Fastighetsägarna och högern har varit totalt ovilliga att lyssna på den forskning som visar att marknadshyror skapar segregation, fattigdom, trångboddhet och inte på något vis löser problemet med bostadsbristen. När pengaintresset är starkt väger sådana argument lätt.

Kompromisslöshet är inget självändamål. Varje intresseförening tvingas till eftergifter och när kompromisserna är, som de ofta beskrivs, ett givande och ett tagande behöver de inte vara av ondo. Men när riktningen, mot mer marknadsliberalism, redan är utstakad och det endast är den ena parten, hyresgästerna, som tvingas till ständiga eftergifter är det dags att dra i nödbromsen. Låt Vänsterpartiets röda linje bli en inspiration för den samlade hyresgäströrelsen. Det är dags att dra en röd linje i bostadspolitiken, stå fast vid den och blåsa i stridshornet.

Förhandlingar måste alltid utgå från en styrkeposition, motparten ska veta att om jag inte kompromissar riskerar jag någonting värre. Hyresgästföreningen har haft hotet om marknadshyror hängande över sig länge nog. Det är dags att skapa sig en egen styrkeposition i mötet med motparten. Den senaste utvecklingen i svensk politik borde ha visat Hyresgästföreningen att tre miljoner hyresgäster är en styrka att räkna med när de sätts i rörelse.