Debatt: Det här är drivkraften som för vänstern framåt

Högerblocket har presenterat sitt nya regeringsunderlag. Stora delar av det så kallade Tidöavtalet är värre än vad många av oss kunde föreställa sig, med sina förslag om bland annat tiggeriförbud, visitationszoner och utvisning på grund av bristande vandel ( “avvikande livsstil”). Idag är vi många som känner djup sorg, uppgivenhet och genuin rädsla inför framtiden.

Att med dessa känslor av hopplöshet och förtvivlan samtidigt vara starka och bygga en opposition är ett svårt men nödvändigt konststycke. Jag är övertygad om att två faktorer är avgörande för att lyckas: en tydligare formulerad framtidsvision och ett ökat partipolitiskt engagemang.

Vi talar ofta om hur socialdemokratin måste bli bättre på att formulera sin egen tolkning av vår samtid istället för att bekräfta högerns problemförklaring. Det är viktigt. Men minst lika viktigt är att också formulera hur vi vill att framtiden ska se ut, i ett längre perspektiv än fram till nästa mandatperiod. Vår politik kan inte bara vara svar på en högerkonservativ regering utan måste innehålla egna ideér om hur framtiden istället kan formas.

Om samhällets framtids­optimism tidigare formades av politiken och tekniska innovationer tillsammans, så saknas numera ibland de politiskt progressiva ambitionerna i vardagliga samtal om framtiden. Istället ser vi främst elflyg och nya energikällor framför oss. Teknisk utveckling behövs, men utjämnar i sig inte skenande ekonomiska klyftor eller säger särskilt mycket om det sociala samhällsbygget. Vi har därför inte råd att bortse från politiska visioner när vi föreställer oss framtiden.

Frånvaron av progressiva ­visioner riskerar dessutom att färre känner tillit till att vi demokratiskt utformar framtiden tillsammans. Idag känner sig knappt hälften av unga hoppfulla inför framtiden. Politiken bär ett tungt ansvar att förändra det. Förvissningen om en bättre framtid har genom historien varit arbetarrörelsens främsta fördel. Idag behövs den framtidstron mer än någonsin. Vi behöver ställa oss frågan om hur vi vill leva och vilka politiska reformer som möjliggör detta. I en tid av polarisering och missnöje behöver dagens vänster bli bättre på att formulera svaren på dessa frågor.

Inte genom falsk trygghet och lugnande ord (vi har goda skäl att känna oro och panik) utan genom trovärdiga reformförslag.

För att en framtidsvision ska byggas demokratiskt behöver det partipolitiska engagemanget öka. I en tid då rättigheter som tidigare varit självklara nu är hotade behöver fler medborgare som tidigare inte engagerat sig politiskt bli politiska. De senaste decennierna har det partipolitiska engagemanget minskat kraftigt.

Min slutsats är att vi behöver omvärdera innebörden av ett medlemskap i ett politiskt parti. Tröskeln till partipolitiskt engagemang grundar sig ofta i föreställningen att man som medlem behöver dela partiets åsikt i varje enskild sakfråga. Men det är egentligen inte det partipolitiken innebär. Att engagera sig i ett parti är främst ideologiskt, en tro på att olika politiska beslut hänger ihop. Om man bara tar ställning i enskilda sakfrågor utan ideologisk analys finns risken att alla partier kan låtsas vara eniga om frågans angelägenhet, utan någon idé kring den faktiska lösningen. I avsaknad av ideologisk grund har vi svårt att avgöra ifall de förslag partierna lägger fram på området främjar eller motverkar den förändring vi vill se.

Den vänster som nu är i opposition behöver inte bara organisera sig starkare, utan även presentera större visioner. I det arbetet behövs vi alla. Inte bara vår tid, utan även våra ideér. Svaret på varför det finns anledning att känna hopp utformas inte främst på partiernas huvudkontor, utan i vardagen där politikens konsekvenser märks som allra mest.

I vardagen betyder inte känslan av hopplöshet att det är meningslöst att engagera sig, inte heller bygger hoppet på övertron på att saker kommer lösa sig själva. Det är i varje människas vardag som de bästa ideérna blomstrar, och som hoppet är en drivkraft som för oss framåt.

Till dig som funderat på att engagera dig partipolitiskt men inte kommit till skott: ta klivet nu, du kommer inte ångra dig. Vi har alla olika mycket tid att lägga och olika förutsättningar för att engagera oss, men ingen av oss har något att förlora på ett medlemskap och engagemang i ett parti. De enda som vinner på vår hopplöshet är de som väckt vår förtvivlan.