Debatt: Det finns inga sopor

Om det ska finnas några resurser kvar för kommande generationer är det alltså upp till oss att återsluta materialflödena. Det kan låta abstrakt och högtflygande, men egentligen är det vardagspolitik: Mängderna avfall måste minska och det som inte går att få bort måste bli enklare att återvinna.

I Sverige, liksom många andra länder, råder producentansvar för förpackningsavfall. Tidnings- och förpackningsinsamlingen är visserligen framgångsrik, men allt som inte är tidningar eller förpackningar hamnar antingen i restavfallet eller måste lämnas på återvinningscentraler, som ofta är svåra eller rent av omöjliga att nå för den utan bil.

Många är vi dessutom som upplever att återvinningsstationerna är både glest utspridda och ofta underdimensionerade. På kort sikt måste centralerna bli tillgängligare och kapaciteten i stationerna öka. På lång sikt måste producentansvaret omformas så att vi släpper in andra aktörer som ser avfallet som en resurs snarare än ett problem.

Vi behöver tydligare regler som premierar materialsnåla och återvinningsvänliga förpackningar. Det är inte bara konsumentens skuld att en stor del av avfallet hamnar utanför återvinningssystemen. Många produkter och förpackningar blir genom sin design nästintill omöjliga att separera i sina beståndsdelar, eller använder material som är mer resursintensiva än nödvändigt. I avsaknad av styrmedel eller lagstiftning åsidosätts återvinningsbarheten ofta i designen. Det kan inte vara helt upp till konsumenten att välja vara efter förpackning, utan det krävs styrmedel som tydligt premierar material- och återvinningssmarta lösningar.

Det finns en känd devis som lyder ”reduce – reuse – recycle” – i den ordningen. Första steget i varje avfallspolitik måste alltså vara ”reduce” – att så lite material som möjligt förbrukas redan från början. Många produkter och förpackningar gör inte våra liv bättre på något sätt, något som inte minst visas av den växande rörelsen för oförpackat. ”Recycle”, återvinningen, kommer först i sista hand – och inom den står energiåtervinningen lägst i kurs. Det är en insikt som inte återspeglas i dagens avfallshantering. Hälften av Sveriges hushållsavfall går i dag till energiåtervinning.

Varje förbrukad resurs som inte går till materialåtervinning är en förlorad resurs. Redan i dag har många tidigare lättillgängliga resurser blivit sällsynta och därför både svårare och mer kostsamma att utvinna. När de tar slut har vi bara återvinning att vända oss till. Resurser som faller ur systemet i dag gör kommande generationers liv fattigare. Målet måste vara hundraprocentig materialåtervinning, av det lilla avfall vi inte kan undvara från första början.

Nyckeln i resonemanget är att avfall inte är ett problem vi tvingas ta hand om, utan en resurs vi måste ta vara på. Det är en resurs som har kostat att tillverka och som vi inte får slösa bort. Överflödig materialanvändning och återvinning på annat än de högsta nivåerna i avfallstrappan är en förlust av viktiga samhällsresurser. Ett i sanning hållbart samhälle behöver knappast några nya resurser och producerar inga sopor, utan enbart resurser för nästa omgångs tillverkning. Den inställningen bäddar för ett nytt och betydligt mer visionärt sopsynsätt.