Debatt: Den dolda anledningen till högerns kulturmord

Det finns egentligen inget tröttsammare än att argumentera för kulturens samhällsekonomiska nytta. Men när min vän och kollega Erik Holmström nu redan så lätt och elegant skrivit om kulturens egenvärde, dess villkor, liv och död (DN 17/1), så kryper jag till korset.

l ljuset av Skånehögerns slakt av Malmös fria kulturliv, den blå/gröna kniven i Stockholms kulturskola och M och KD:s kulturfientliga om än kortlivade servettbudget, kan jag inte heller låta bli att ställa frågan: Försöker borgarna och SD vara sluga, eller lyckas de med att vara korkade? Frågan är retorisk, om det nu undgick någon. 

”Vi vill spara pengar” deklamerar kulturens dödgrävare stoiskt men att den marknadsliberala högern ens själva skulle tro på detta ter sig löjeväckande. Det är såklart inte möjligt att Sveriges mest marknadskramande politiker, i en tid då vi är mitt uppe i omställningen från konsumtionsekonomi till upplevelseekonomi, då passar på att mörda Sveriges kreativa infrastruktur, I SYFTE ATT SPARA PENGAR. Ko-me-di.
 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Om vi nu ändå låtsas att denna pågående omställning på något sätt undgått dem, vill jag passa på att i all ödmjukhet upplysa om att detta inte är något jag själv hittat på. Det är en etablerad sanning. Observerbar med blotta ögat. Detta faktum konstateras av bland andra professor Örjan Sjöberg från Handelshögskolan i P1:s Filosofiska Rummet från den 23 december förra året.  Skynda lyssna så länge public service finns kvar (förlåt, kunde inte låta bli). 

Helt kort: En marknad och en tillväxt som förutsätter ständigt ökande materiella resurser är en omöjlighet. För de resurserna räcker inte. Ännu en nådastöt för konsumtionsekonomin såsom den idag ser ut, står våra ändrade beteendemönster för. Butiksdöden är ett faktum.

Senast var det BR Leksaker och Toys R Us som brakade samman. En rad andra stora butikskedjor står på ruinens brant. Snart kommer inte en jävel att lämna hemmet för att shoppa. Varför skulle man? Istället tar upplevelserna över som dragplåster i de krisdrabbade köpepalatsen.

I Ringen vid Skanstull i Stockholm har foodcourten Teatern blivit den centrala attraktionen. Söderut i förorten Farsta har den sömniga gallerian bjudit in det performativa blandkonstverket Shop, Eat, Die för att locka människor till sina lokaler.

Och om vi lyfter blicken och breddar perspektiven: Tror någon att det hade blivit något svenskt musikunder, med exportsuccé på exportsuccé, utan den kommunala musikskolan? Eller utan det minimala utvecklingsstödet som gjorde att någon peppad jävel kunde arrangera den där festivalen för unga band? Eller tror någon att en stad, låt oss säga Malmö, som vill kalla sig stad, i en snar framtid alls kan hävda sig som besöksmål, som plats man flyttar till, som etableringsdestination för företag, utan ett vitalt, diversifierat kulturutbud? Svaret är självklart nej. Detta vet stadsplanerare och arkitekter.

White Arkitekter publicerade redan 2017 ett Kulturmanifest där man bland annat förespråkar vad man skulle kunna kalla för en ”kulturnorm”. I likhet med hur ”parkeringsnormen” dikterar ett visst antal parkeringsplatser per hushåll så talar White om kulturytefaktor; en viss täthet av kultur i gatubilden, och efterlyser byggandet av ABK-städer (Arbete, Bostäder, Kultur). Vidare menar White i sitt manifest att man inte enbart bör eftersträva etableringen av vad som slarvigt kallas för ”bred” kultur. Det smala och det breda förutsätter varandra slår de fast och har givetvis rätt. 

Kulturens plats som byggsten i en framtida ekonomi är idag oomstridd. Allt detta vet givetvis också de politiker som nu lustmördar teaterscener, festivalarrangemang, utbildning i dans, teater, bild och form. Så vad håller de på med? Är de mindre vetande stackare, blinda för tidens gång och samhällsutvecklingens konsekvenser? Knappast. Bakgrunden till deras agerande är en annan.

De ekonomiska argument de förfäktar är inget annat än en chimär menad att dölja dunkla, ideologiska bevekelsegrunder. Den konservativa, auktoritära högern gillar helt enkelt inte fri kultur. Kultur som uppmanar till kritiskt tänkande. Som utmanar auktoriteter, normer och gamla sanningar. Kultur som väcker drömmar om alternativa samhällen. Kultur som alla kan ta del av och utvecklas i och av.

De gillar inte tanken på att alla barn, oavsett bakgrund och plånbok, kan lära sig ett instrument, att måla, att dansa. De vill helt enkelt inte att folket ska ha tillgång till allt detta. De är, kort sagt, inte särskilt förtjusta i demokrati.