Kycklingindustrin vill ha ersättning för kriser de själva skapar

Regeringen har nu gett vika för branschorganisationen Svensk fågels påtryckningar och meddelat att de kommer börja subventionera djurfabriker med smittutbrott. De har valt att utgå från kycklingindustrins ekonomiska intressen i stället för vad pandemibekämpning borde handla om: att skydda medborgarna och djuren på riktigt.

Själva kärnfrågan förbises med en anmärkningsvärd lätthet. För hur kommer det sig egentligen att vi gång på gång får se dessa stora smittutbrott, med panikartade massavlivningar som enda lösning?

Förklaringen är väldigt enkel. När många djur stängs in på trånga ytor ger det en idealisk miljö för virus att snabbt sprida sig och mutera. Fågelinfluensa är extremt smittsamt och leder ofta till att tiotusentals djur avlivas så fort smittan slår till. Det är inte en slump. Det är en följd av storskaliga djurfabriker med tiotusentals fåglar som har mindre utrymme än ett A4-ark per individ.

99 procent av alla kycklingar i svenska kycklingfabriker är turbokycklingar.

Det handlar också om själva kycklingrasen som industrin använder: turbokycklingar. 99 procent av alla kycklingar i svenska kycklingfabriker är turbokycklingar, som ökar sin kroppsvikt 50 gånger på en månad. Den här sortens avel innebär kycklingar som inte ens klarar av att bära upp sin egen kropp, och de är definitivt inte rustade för att drabbas av allvarliga virus.

Rådande smittskydd är heller inte byggt för att hantera dagens intensiva djuruppfödning. Systemet utgår från att det går att stoppa smittan genom att avliva alla djur på en anläggning. Men när varje anläggning rymmer tiotusentals individer blir det väldigt tydligt hur de åtgärderna både blir kortsiktiga och brutala. Och vilka är det som drabbas allra mest? Djuren.

Djurens Rätt har länge föreslagit konkreta lösningar: mindre anläggningar, färre djur per anläggning och ett större ansvar för alla som föder upp djur för ekonomisk vinning. Svensk fågel har i stället länge lobbat för att få mer ersättning från staten vid smittutbrott, och fick ett gyllene tillfälle för gehör i samband med regeringens konkurrenskraftsutredning för animalieindustrin.

Men de glömmer ofta att nämna att det faktiskt redan finns ett försäkringssystem för dem. De får idag ersättning vid utbrott via en marknadslösning. Det som Svensk Fågel vill är alltså att marknadslösningen ska ersättas av att branschen gör sig beroende av staten. Något som regeringen nu har godtagit genom en subvention som kommer att kosta skattebetalare minst 30 miljoner kronor per år.

Det är dags att börja prata om det verkliga systemfelet och vilka långsiktiga lösningar som behövs.

Svensk fågel försöker gång på gång att rikta fokus mot andras ansvar – i stället för att se över sin egen roll i att skapa miljöer där virus och bakterier får fäste. Det är inte hållbart. Det är inte heller rimligt att skattebetalare ska täcka kostnaderna för ett system som redan från början är byggt på för stor skala och för snabb tillväxt. Det är dags att börja prata om det verkliga systemfelet och vilka långsiktiga lösningar som behövs.

Verkligt robust livsmedelsproduktion är den som klarar kriser utan massavlivningar, pandemirisker och återkommande kostnadssmällar. Uppenbarligen finns här både skattemedel och marknadslösningar att använda. I stället för att rikta dessa investeringar mot kortsiktiga panikåtgärder behöver de riktas mot säkra, moderna system som förebygger zoonoser och gör oss mindre, inte mer, beroende av import.

Jag uppmanar därför både regeringen och kycklingindustrin att ta ansvar. För oss som medborgare och skattebetalare – och för de som betalar det verkliga priset: djuren.