Debatt: Därför flydde jag undan Lidingöbon

Jag var inte ensam om att köpa en segelbåt i somras. En Shipman 28 fanns ute vid Svinnersta Marina. Det dröjde inte länge förrän jag blev begeistrad i den, en nio meter lång havskryssare med namnet WHO 28. Tjugoåtta gånger världshälso­organisationen, tänkte jag.

Det är märkligt vad som får en att bestämma sig på sekunden. Efter att ha sett utstrålningen hos säljaren som var mer än ett solskensglatt livsbejakande, fick jag veta att två nyinhandlade segel ingick, och också att båten hade en välbevarad eberspächer som kunde värma kyliga sommarnätter.

Shipman 28 skulle bli min karantän­båt, tänkte jag.

De värsta topparna under pandemin höll på att plana ut. Men att vara i Stockholm var ännu ett hot.   

Coronadebatten rasade för fullt. Nyligen hade Hedda Care gjort miljonvinster på Östermalms- och Lidingöbor; profithungern kunde skönjas tydligt.

I maj hade jag lovat just en Lidingö­bo att få ordning på sin franska snabbseglare i utbyte mot att få segla den till Väddö och ha den där under sommaren. Då och då skulle han komma dit förstås, med sin nyköpta Tesla.

Kanske det, svarade jag. Snart därefter befann jag mig ute vid hans patricierhus i närheten av Frescati. Och där låg den: en Charbaud det gick att sova två i, smäcker som en tropisk rovfågel med avsmalnad näbb men vars motorfästen lossnat, vartill det behövdes plugg och skruv jag skulle inhandla innan vi satte igång. Vi skulle använda skärbrädor av plast från Ikea eftersom fästena behövde stadgas. Lindingö­bon hade goda inkomster från sitt patricierhus sedan 20 år. Han hyrde ut rum till studenter, och gjorde en vinst på 50 000 i månaden, vilket han ofta skröt om. Han stod bredbröstad vid sin Charbaud som låg på tomten intill, visade mig motorfästena.

Jag beställde skärbrädor från Ikea och planerade att handla skruvar med plugg från Järnia.           

”Hellre rik och frisk än fattig och sjuk”, brukade Lidingöbon säga till mig när vi sommaren innan var ute i hans racerbåt med en bensindriven inombordare på 500 hästar.

Vi kryssade runt mellan broarna runt Skeppsholmen i över 40 knop för att sedan utanför Grand hotell hämta upp hans son som ville åka vattenskidor tillbaka till Patricierhuset. Ett par gånger gav skärgårdsbåtarna varnings­signaler, men Lidingöbon brydde sig inte. Han ökade volymen på Bruce Springsteen, vars låt ”Born in the USA” knappt hördes genom motorvrålet. Han var en riktig anarkistisk macho ute på en bensindriven tripp.

Efter att vi haft sonen på vattenskidor runt Djurgården var vi tillbaka vid patricierhuset där far och son hoppade iland för att installera sig i Teslan. De undrade vart jag skulle ta vägen efter båtturen.

Jag ska hem, sade jag, ganska upprörd efter den dånande färden genom Stockholms innerstad.

Du är bara avundsjuk, fick jag höra.

Det är samma förklaring som Katarina Frostenson och hennes Jean-Claude haft vad gäller metoo-rörelsen. Den kallades en flock hyenor.       

Tillbaka till sommaren 2020. Några skruvar inhandlades aldrig, eftersom jag inte visste storleken. Jag frågade ett par gånger, men det fick jag ”tänka ut själv”. Vem är det som har en skruv lös, tänkte jag, och gav upp tanken på hans franska segelbåt Charbaud. Men skärbrädorna kom snart hem, och de behöll jag. Tänkte väl strimla en och annan blodig inom närmsta framtid.

Istället köpte jag en Shipman 28, och döpte om den till Våghals eftersom jag inte seglat på 20 år. Utanför Kapellskär och Norrtälje­viken där jag gick för fulla segel på god slör mot Väddö kanal, tänkte jag på de alltmer synliga klassklyftorna i Stockholm under pandemin.

De som först dött var de i förorterna vars taxichaufförer hämtat alpresenärerna på Arlanda. De hade servat dem som varit på en lyxig rekreation.

Lidingöbon hörde av sig ett par gånger, men jag svarade inte i telefonen. En gång talade han in ett meddelande: ”Blev det någon båt då”, hördes det hånfullt och cyniskt på avstånd.

Nej, det blev inte hans båt som jag skulle haft på nåder i Väddöviken, utan min egen Shipman 28, en ”Våghals” jag flytt med undan pandemin och Stockholms klassklyftor.

Jag hade hamnat i en modern Decamerone, tyckte jag, på flykt undan pesten i sällskap med Giovanni Boccaccio. Pesten var inte bara corona utan också den uppenbara skillnaden mellan människor den uppenbarade.