Debatt: CPAC-turnén genom Europa visar behovet av en demokratisk motkraft

Nyligen samlade American conservative union (ACU), den amerikanska gräsrotsorganisationen bakom Conservative political action conference (CPAC), för första gången en rad högerextrema profiler i Polen – strax utanför Rzeszów, ett av kärnområdena för det polska regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS). 

Tidpunkten är allt annat än slumpmässig: mitt mellan första och andra omgången i Polens presidentval, där PiS-stödda historikern Karol Nawrocki försökte ta tillbaka presidentposten för partiet. 

Omgivet av en medievänlig kuliss och med tunga namn från både USA och Polen – som USA:s inrikesminister Kristi Noem, ACU:s ordförande Matt Schlapp, avgående presidenten Andrzej Duda och tidigare premiärminister Mateusz Morawiecki – kan CPAC Polen hjälpa Nawrocki att nå väljare som i första omgången stödde de högerextrema, nu utslagna kandidaterna Sławomir Mentzen (Konfederacja) och Grzegorz Braun (Korona). 

Turnén går vidare till Budapest för den fjärde upplagan av CPAC Ungern, som marknadsförs under parollen ”Patrioternas tid är här!” – ett budskap som markerar att detta är första gången mötet hålls sedan gruppen Patriots for Europe bildades i Europaparlamentet och Donald Trump återvaldes som USA:s president. 

De fungerar som ett gemensamt språk som överbryggar politiska skillnader mellan deltagarna. 

Med Ungerns premiärminister Viktor Orbán (Fidesz) som huvudtalare har mötet i Budapest utvecklats till en fullfjädrad nätverksmässa som sammanför amerikanska konservativa och högerextrema aktörer med Europas suveränister – från Vox i Spanien till Frihetspartiet i Österrike – samt likasinnade politiker och opinionsbildare från hela världen. 

Till skillnad från systerkonferensen i Rzeszów, som var taktisk och inriktad på val, har evenemanget i Budapest utvecklats till en viktig utpost för ACU och spelar nu en strategisk, långsiktig roll genom att visa upp en ”illiberal framgångssaga” för en transatlantisk publik.

Vid båda konferenserna återkommer gemensamma, övergripande berättelser. Talare efter talare framhåller vikten av nationell suveränitet och passar samtidigt på att kritisera EU och ”Brysselinstitutionerna” för deras överdrivna byråkrati.

Kulturkrigsfrågor som driver den radikala högerns agenda – som motståndet mot ”genusideologi”, ”woke-kultur” och invandring, samt försvaret av traditionella kristna värderingar, familjen och nationen – är också ständigt närvarande. 

De fungerar som ett gemensamt språk som överbryggar politiska skillnader mellan deltagarna. För CPAC är det den ideologiska samsynen – inte formella partibindningar – som ligger till grund för samarbetet mellan likasinnade, oavsett om de tillhör grupper som Patriots, European conservatives and reformists, eller står utanför de etablerade strukturerna.

Bakom slagorden döljer sig också ett konkret maktspel. På kort sikt gäller detta: Med en polsk president som står PiS nära, kommer Donald Tusks regering med Civila koalitionen i spetsen med stor sannolikhet misslyckas med sina försök att återdemokratisera landet. Med en ny president som fortsätter att använda sin vetorätt kan regeringspartiernas oförmåga att genomföra sitt mandat från 2023 mycket väl öppna dörren för PiS att återta regeringsmakten. 

Med Donald Trump tillbaka i Vita huset har CPAC nu mer medvind än någonsin.

Ett PiS-lett Polen skulle, tillsammans med Ungern, bli en vetospelare i framtida försök att stärka de europeiska institutionerna och en demokratisk union. Därefter skulle det suveränistiska nätverket rikta blicken mot det tjeckiska parlamentsvalet i oktober, där Andrej Babiš siktar på att återta makten, för att sedan sluta upp bakom Viktor Orbán i valet 2026 – och därefter Nationell samling i det franska presidentvalet, som redan tornar upp sig vid horisonten.  

Många kommentatorer ser fortfarande CPAC som ett marginellt evenemang för ultranationalister, utan något verkligt hot mot våra politiska system. Men i verkligheten har denna ”Maga-turné” blivit en arena för inofficiell partidiplomati och håller på att utvecklas till ett mjuk makt-verktyg som skapar varaktiga band mellan politiska eliter och de tankesmedjor och organisationer som omger dem. De professionellt producerade, socialt medieanpassade inslagen och de känslomässigt laddade budskapen kombinerar politisk opinionsbildning med underhållning samt hjälper de medverkande partierna att attrahera nya väljare. 

Med Donald Trump tillbaka i Vita huset har CPAC nu mer medvind än någonsin för att stärka både sina nätverk och sin synlighet – trots presidentens kaotiska första månader och aggressiva retorik och agerande gentemot EU.

Den transatlantiska mittfåran saknar, jämförelsevis, ett motdrag med samma showvärde och räckvidd. Demokratiska mittenkrafter förlitar sig på högnivåforum som Münchenkonferensen och olika tankesmedjeevenemang – plattformar för samtal som sällan når ut eller engagerar en bredare väljarkår. Om inte de demokratiska krafterna bygger en lika engagerande plattform med ett fungerande nätverk i ryggen, kommer de att fortsätta föra en ojämn informationsstrid.

För att ta sig ur detta underläge måste de demokratiska aktörerna samtidigt ta itu med frågor om infrastruktur, berättelser och identitet. De måste stärka den gränsöverskridande infrastrukturen för demokratiskt sinnade aktörer. Det handlar inte bara om politiker, utan också om lokala journalister, faktagranskare, folkbildare och entreprenörer. Tillsammans behöver de skapa en gemensam plattform för att debattera framtiden för en demokratisk transatlantisk allians. 

De måste konkurrera på kulturens område, inte bara med politik. Det innebär att satsa på poddar, korta videoklipp och lokala samtalsturnéer för att – på nationella språk – förklara hur en stark transatlantisk allians och mer specifikt EU:s politik, som den inre marknaden, gemensamma försvarsupphandlingar eller klimatstandarder, faktiskt leder till ökad trygghet, jobb och vardagsnytta. 

Den globala högern samordnar sig i en skala vi aldrig sett förut. 

Och slutligen måste de ta tillbaka begreppet patriotism, genom att visa att verklig suveränitet i en globaliserad värld vinns genom multilateralt samarbete och en gemensam färdväg i Europa och över Atlanten. Det är inte genom vetorätt och obstruktion – något som i slutändan lämnar oss alla splittrade, och särskilt mindre länder isolerade.

CPAC:s upplagor i Polen och Ungern kan verka ofarliga och marginaliserade, men att ignorera dem – liksom den växande listan av missnöje som många medborgare känner inför våra politiska system – kommer med säkerhet att leda till problem längre fram. Den globala högern samordnar sig i en skala vi aldrig sett förut. Det här borde väcka oro hos alla som bryr sig om de värderingar och den frihet vi lever med och tar för given.