Debatt: Chile har vaknat och reser sig mot orättvisorna

Jag sitter hemma i det trygga Sverige och läser och lyssnar på en bomb av nyheter och tusentals inslag om det som händer i hemlandet. Det som i början sågs som en ytterligare studentprotest blev plötsligt en samhällsreaktion och ett krav på stopp för nya maktmissbruk.

Jag tror att alla här hemma har hört, läst och följt nyheterna om det som händer i Chile, att 50 öre har gjort så att tusentals studenter bestämt sig för att undvika att betala tunnelbanans biljetter och istället åka gratis. Händelsen blev så populär och godkänd av folket att även vuxna och arbetare följde med. Plötsligt blev Santiago, Chiles huvudstad, ett centrum för samhällsförändringarna.

Staden vaknade. Landet reagerade. Chile vaknade äntligen.

Jag växte upp under Pinochets tid där det neoliberala systemet kastade ankar. Där startade allt. Och ingenting har ändrats sedan dess. Jag kunde själv välja och utnyttja systemet: hela grund- och gymnasieutbildningen fick jag i en privat, katolsk fickskola. Jag kunde få rätt att studera. Men vi var privilegierade.

Folket i Chile är trötta på lögner och maktmissbruk; trots att demokratin kommit, så är det systemet och dess konstitution från 1980, som regerar och strukturerar landet.

Utomlands talar siffrorna om om Latinamerika rikaste land. Ett land med ekonomisk utveckling och stark demokrati.

För vem? Den chilenska befolkningen har inte mått bra sedan demokratin kom tillbaka 1990. Vi lovade ett land för alla, ett bättre Chile, men vi har inte lyckats. Ungdomarna har nu fått nog.

Och de stora klasskillnaderna har bara ökat. Och regeringen svarar de fredliga manifestationerna med metoder och strukturer som användes under diktaturen; myndigheterna har militärerna på gatorna, poliser som är tungt beväpnade, säkerhetspolis med vapen i handen. Det är utegångsförbud samt undantagstillstånd i hela landet.

Det som händer i Chile är såklart inte enbart en reaktion på prishöjning av den kollektiva trafiken. Det är folket som inte orkar mer; det normala livet för en vanlig chilenare innebär att betala för allt som för oss här i Sverige kostar väldigt lite. I Chile är nästan alla resurser privata: vatten, el, gas, skogar, motorvägar, utbildning, vård och omsorg. När vi här pratar om välfärden och kämpar fram och tillbaka för att försvara den - i Chile är det bara drömmar. 

En stor del av befolkningen i Chile, i alla regioner, går ut på gatan och manifesterar helt fredligt. De bränner inte ner t-banan eller dylikt. Majoriteten har gått ut med kastruller och protesterar mot alla orättvisor i landet. Prishöjning i den kollektiva trafiken var bara den sista droppen. 

För det här är egentligen vad som händer: Medan militärerna har en hög pension och kan leva gott utan att ha fått något straff för sina brott mot de mänskliga rättigheterna under Pinochets diktatur, så har en vanlig lärare efter 40 år i arbetslivet en pension som motsvarar 1 000 kronor. Det är våldsamt. 

Medan en liten del av landet har råd att betala privat för allt jag nämnde ovan, så kan majoriteten av befolkning nätt och jämnt komma till slutet av månad och ge någon mat till ungarna. Det är våldsamt. 

Medan de stora multiföretagen alltid lyckas undvika att betala sina ekonomiska brott och knappast får fängelse, så är det inte detsamma för en vanlig chilenare. Det är våldsamt. 

Medan de rika i Chile lever gott, så är det fortfarande många barn, unga och äldre människor som dör av hunger och extrem fattigdom. Det är våldsamt.

Medan en senators son slipper fängelse för att ha dödat en människa, så går det inte på samma sätt för en vanlig chilenare. Det är våldsamt.

Chiles president kan undvika att betala skatt i 30 år för sitt landställe. Det är våldsamt. Han fick bara ett krav på att bara betala tillbaka för tre av de 30 åren och även det undvek han att göra.

Det som visas är bara toppen av ett rejält isberg. Den låga kvaliteten i utbildning, vård och omsorg, samt ett av de sämsta pensionssystemen som kan finnas i världen, gör så att Chile har reagerat.

Men vi är inte i krig. Ingen vill ha krig. Åtminstone inte folket. Det är som att be Victor Jaras texter om att komma tillbaka och sjunga igen sin underbara sång ”rätten att leva i fred”. För det är det som man egentligen vill: leva i fred, trygg och lycklig i ett land där så extrema sociala och ekonomiska orättvisor har förhindrat människor att lämna sin mardrömslika vardag.

Ja, Chile har äntligen vaknat.