Debatt: Byggdebatten kan inte fastna i historiskt oförankrad platthet

För mig som stadshistoriker och antikvarie i Göteborg är det glädjande att arkitekturhistoria och stadsrummets gestaltning engagerar så många. Men det står också klart att perspektiven behöver vidgas för att vi ska komma framåt i frågan. Om så många verkligen vill ett stadsbyggande enligt äldre traditioner, låt oss då försöka reda ut begreppen.

Debatten har stundtals varit frapperande enögd och historielös – trots att det är just tradition man vill värna.

För det första haltar debatten på grund av smala eller oprecisa historiska perspektiv. Det blir lite som att bruka uttrycket ”det var bättre förr”. För frågan är vilken epok det egentligen är som man vill hämta inspiration ifrån, och varför? Är exempelvis ett landshövdingehus med nationalromantiska detaljer en bättre representant för ”traditionell” stil, värd att efterlikna, än ett funktionalistiskt punkthus från 1950-talet?

Båda skulle idag kunna upptas i antikvariska bevarandeplaner, båda har en ansenlig ålder och tänkbara historiska värden. Eller vore det riktigare att dra gränsen ännu längre tillbaka?

Man glömmer lätt att även många av landshövdingehusens uppförande innebar en sanering av en ännu äldre bebyggelse, som i princip är utplånad i Göteborg idag. Stadens bebyggelsehistoria är lång och uppslagsrik, så låt oss åtminstone visa förståelse och intresse för olika typer av historiskt byggande.

För det andra tycks idén om traditionell stil huvudsakligen handla om husets exteriör: dess fasadmaterial, utsmyckning, fönstersättning samt byggnadsvolym. Det finns visserligen stora potentiella arkitektoniska, hantverksmässiga och historisk-pedagogiska kvaliteter i exempelvis ett ökat användande av vällagt kvalitetstegel eller en arbetad träpanel, men det vore olyckligt och delvis verkanslöst om man inte tog in hela byggnaden i ekvationen. En relevant fråga är alltså vad som konstituerar interiörer i traditionell stil och vad som gör dem eftersträvansvärda.

Göteborgs landshövdingehus byggdes cirka 1880-1940. Själv bor jag i ett lamellhus av landshövdingetyp, färgat av den då nya funktionalismen och subventionerad för barnrika arbetarfamiljer. Det är ett stycke vardagshistoria att leva där – jag föreställer mig att det även för 80 år sedan knakade i trästommen när det stormade ute och att barnspring hördes från grannarna.

Jag påminns om att människor levt sina liv i dessa lägenheter i generationer. Men vad av detta skulle jag få med mig om jag flyttade in i ett nybyggt hus, även om dess sockelvåning, fasader och fönstersättning följde landshövdingehusets typ? Skulle jag trivas med de mörka rummen, eller skulle jag längta efter stora, moderna fönsterpartier? Hur snart skulle jag börja fundera på att ta ner innerväggen mellan kök och vardagsrum för att skapa öppna ytor? När skulle jag tröttna på att höra grannens hund skälla mellan de traditionella väggarna?

Det tredje perspektivet som behöver vidgas är fixeringen på byggnader. Byggnaderna bildar tillsammans med gator, torg, parker med mera hela miljöer, och det är som just miljöer vi bör diskutera frågan. Det är således viktigt att fråga sig vad som är traditionell stil i det övriga stadsrummets delar. Exempelvis används traditionell gatubeläggning i högst begränsad grad idag, det vill säga kullerstenar eller jord och makadam. Ännu mer ovanliga i stadsmiljön är öppna rännstenar och diken. Finns det värden, exempelvis estetiska eller pedagogiska, i att i högre grad anlägga gator i traditionell stil? Vad kan vinnas genom att ibland använda gaseldad gatubelysning istället för elektrisk? Hur kan torg, korsningar, parkytor och öppna platser anpassas efter en strävan mot traditionell stil?

Dessa exempel kan kanske låta raljerande, men jag anser att sådana överväganden är nödvändiga om man på allvar vill diskutera behovet av en traditionell stadsbyggnadsstil och försöka utreda dess tänkbara förtjänster.

Kulturarvet är en angelägenhet och ett ansvar för alla. Om det är så att intresset för bebyggelsehistoria har ökat är det därför något som arkitekter, antikvarier, stadsplanerare med flera bör uppmuntra. Men däri ligger även ett ansvar i att vägleda och säkerställa att inspirationen och lärdomarna som traditionella stilar kan bidra med präglas av bredd och helhetssyn, snarare än av historiskt oförankrad platthet.