Debatt: Börsen bestämmer inte över finanspolitiken

I över 30 år har vi haft nedskärningar i nästan samtliga delar av den svenska välfärden baserat på missförståndet att obligationsmarknader bestämmer vad som är möjligt för statsbudgeten.

I Storbritannien utspelade sig nyligen ett budgetdrama som väckt liv i den gamla myten om att börsen bestämmer vad regeringar kan göra för finanspolitisk genom sina budgetar. Den brittiska statsministerns Liz Truss helomvändning och efterföljande avgång beskrivs i media som ett bevis för Göran Perssons gamla mantra från 90-talet. Att en regering som vill spendera pengar först behöver göra avbön för investeringsbankerna på Wall Street, den som agerar utanför deras nåd kan kvickt förvänta sig höjda räntor och förstörda ekonomiska villkor.

Sanningen är däremot att denna historieskrivningen utelämnar den viktigaste faktorn, penningpolitiken. Det är centralbanker såsom Bank of England och den svenska Riksbanken som sätter räntor. Marknaden kan bara spekulera i den mån centralbankernas chefer tillåter det. Som vi sett sedan finans­krisen och speciellt under pandemin har central­banker en närmast obegränsad förmåga att stödköpa obligationer för att få räntekurvan dit de vill. Likaväl har central­bankerna möjligheten att godtyckligt släppa fritt obligationsmarknaden för att begränsa regeringar.

Detta var vad som hände i Storbritannien. Den oansvariga skattepolitiken var inte vad som egentligen tvingade den brittiska pensionsmarknaden att närma sig kollaps, utan det var den brittiska centralbankens höjningar av räntan och säljande av ­statsobligationer. Så småningom valde Bank of England att backa från sina planer på att sälja statsobligationer och annonserade att man skulle återgå till stödköp istället. Omedelbart sjönk räntorna. Hade stödköpen annonserats tidigare hade vi troligen fortfarande haft Liz Truss som brittisk statsminister.

Om Göran Persson på 90-talet verkligen hade velat blidka de som bestämde över räntan borde han istället för New York ha begett sig till Riksbankens kontor vid Brunkebergstorg. Istället fick vi i Sverige en radikal nedskärningspolitik vars eftereffekter på skola, äldreomsorg och sjukvård vi fortfarande lever igenom konsekvenserna av.

Under pandemins ekonomiska kris låg Riksbankens styrränta historiskt lågt. Det innebar att finanspolitiken hade utrymmet att axla huvudrollen för att få svensk ekonomi på ett spår som skapar välstånd, full sysselsättning och minskade klimatutsläpp. Den motsatta effekten ser vi idag när Riksbanken höjer räntan för att tygla inflationen, förmågan för Sveriges nya högerregering att föreslå verksam politik begränsas dramatiskt. Ulf Kristerssons regering bryter vallöften på löpande band samtidigt som Riksbanken höjer räntan.

En viktig lärdom från detta är att den självständiga Riksbanken kommer fortsätta vara ett hot mot en expansiv vänsterpolitik som inriktar sig på att utplåna den kraftigt ökande ekonomiska ojämlikheten i Sverige. Centralbankernas beslut är inte en naturkraft, utan ett fåtal individers godtyckliga omdöme. Utan en återgång till en demokratisk politisk styrning över penningpolitiken kommer vänsterns ekonomiska politik alltid vara godtyckligt villkorad. Vi behöver förändra spelplanen istället för att spela med.