Debatt: Barnen drabbas när staden sparar på biblioteken

Budgeten för Kulturförvaltningen i Stockholm minskar med 24,7 miljoner kronor. Stockholms stadsbibliotek blir drabbat under 2019 med neddragningar på en miljon kronor, vilket är en förberedelse för ytterligare neddragningar och för att undvika att sparka medarbetare har ledningen erbjudit alla att ansöka om avgångsvederlag – men med den Kafkainspirerade klausulen att det inte är säkert att man får det. 

Vilka konsekvenser tror du att detta kommer att få för stadens medborgare? Kommer biblioteket att kunna ha öppet i samma utsträckning, köpa in samma mängd böcker och bedriva samma läsfrämjande och demokratiutvecklande verksamhet? Stämmer det som Jonas Naddebo ( C ) säger; att det inte kommer att påverka servicen på biblioteket? Jag tror att det kommer att leda till att vi når färre barn och ungdomar, att kvalitén på biblioteket försämras för vuxna låntagare samt att vi avvecklar biblioteken som en plats för kunskap, möten, kulturell utveckling och på sikt undergräver bibliotekens plats i samhället. 

Jag arbetar som barnbibliotekarie på Hornstulls bibliotek och vi, liksom hela Stockholms stadsbibliotek, har haft obligatoriska sexårsvisningar. Alla skolor i närområdet är inbjudna och vi når många. Barnen som kommer får en introduktion till biblioteket. Det är en verksamhet som direkt går att mäta i resultat av barn som kommer med sina föräldrar till biblioteket och skaffar lånekort. Dessa visningar har gjorts av en rutinerad barnbibliotekarie som med kunskap och erfarenhet guidar barnen in i biblioteksvärlden. 
 

Vi har haft obligatoriska klassbesök för årskurs fyra, då alla skolklasser i närområdet blir inbjudna. Det är inspirerande bokprat då vi åter fångar upp barnens läslust och berättar för dem om att biblioteket är till för dem. Vi har en mångfald i vårt val av boktips; lättläst, en del faktabaserat, genus, HBTQ, etnicitet, funktionsvariationer, deckare, roliga böcker. Det spritter i benen på barnen när vi berättar om böckerna och tjänsten Bibblix, en app där en kan ladda ner vissa böcker och läsa dem direkt i appen, och barnen brukar rusa fram till bokbordet för att få just den bok de vill ha. 

Dessa två program är inte längre prioriterade. Eftermiddagsbiblioteket som är för barn mellan 9-12 år är en verksamhet som man fortfarande vill prioritera. Det är roligt att arbeta med och jag vet att jag och mina kollegor har gjort stor skillnad i läsutveckling, skrivprocesser och social kompetens hos många barn.

Jag har haft möjlighet att undersöka hur barn i olika åldrar läser och tolkar poesi. Bokklubbar, skrivarcirklar, poesistunder, poesisamtal, deckarkollo, spökafton, väsenkollo. Tar man bort visningarna för årskurs fyra stryper man tillflödet till eftermiddagsbiblioteket som ju vänder sig till barn i samma ålder. Det blir barn till de föräldrar som redan kommer till biblioteket och som vet om att vi finns som kommer på eftermiddagarna. 

Vem ser till att de andra barnen hittar till biblioteket? Vem ser till att vi når alla barn och ungdomar? Tar man bort de förutsättningar på vilka vi ska bygga vårt arbete, jämlikhet, att nå barn utifrån deras behov enligt demokratiska principer, så kommer man att ändra förutsättningarna för biblioteksarbetet. För mig är det tydligt att ledningen inom SSB försöker att stryka en vägg vars murbruk krackelerar med en vattentät färg för att skyla över. Vi bibliotekarier är för förändringar, utvecklingsarbete och teknik.  Jag vill inte tro att det är oförmåga och okunskap hos styrande politiker eller att de inte inser värdet med välfungerande bibliotek. 

Bibliotekarier är inte endast humanister, vi är kritiska och engagerade medborgare, tekniknördar, bokimprovisatörer, ateljéristor, författare, lärare och de flesta av oss har eller kommer att få en genuin kunskap om vad det innebär att arbeta som bibliotekarie. Det lär vi oss av varandra. Att rycka undan mattor, att inte förstå varför murbruket flagnar, att inte hålla det högt i tak, att inte se vad vi som bibliotekarier gör och vad vi vill, att inte rådfråga oss vittnar om ett förakt för kunskap och en bristande insikt om bibliotekarieyrkets praxis. 

Bibliotekariearbete innebär idag följande: arbeta läsfrämjande, undervisa i informationssökning, boksamtal för människor med funktionsvariationer, SFI-klasser, sätta upp böcker på hyllor, skicka iväg böcker till det bibliotek de ursprungligen lånades på, gallra inaktuella och slitna böcker, programverksamhet, kassaredovisning, nyskapande och inbjudande skyltning av böcker och läsmiljöer i biblioteksrummet, språkkaféer, utveckla barnverksamheten, vara skyddsombud, MIK-utbildningar, ansvara för IT-system som inte fungerar, babysång, BVC, statistik, ringa socialtjänsten och uppsökande enheten för hemlösa, damma alla hyllor och fönsternischer, hinna utvärdera sitt arbete, planera och gå på möten, ta hand om varandra, boken kommer för äldre som inte längre kan gå till biblioteket, ett samordningsansvar för alla tänkbara funktioner. Förutom att stå i informationsdisken och bemöta besökarnas frågor – vilket förmodligen är det som avses med att ge service.

Vi har redan förlorat tre tjänster på min arbetsplats redan innan dessa neddragningar kom på tal och nu förväntas ytterligare en och en halv tjänst dras in.  Dessutom ska vi hinna gå på möten, fortbildningar, medarbetarfrukostar och på något sätt landar allt bara i knäet på oss själva.  - Du måste ta det lugnt. - Jag måste genomföra alla mina program för att behålla arbetsglädjen. En ska inte ta åt sig, skratta lite och vända blad i tidningen. Nynna på kampsånger på toaletten för att överleva. 

Jag vill uttrycka min oro, inte bara över bibliotekets utveckling som samhällsinstitution, utan även över de barn och ungdomar som tappar i läsutveckling, går miste om främjande av kreativitet och social integration som det kan innebära att vara delaktig och medskapande i verksamhet på välfungerande bibliotek. Politikerna måste ta sitt ansvar. Avveckla inte biblioteket! Beslutsfattarna rycker undan mattan för såväl bibliotekarier så att vi inte kan göra vårt jobb, som för barn och ungdomar så att deras möjligheter till kunskapsinhämtning och personlig utveckling försämras, och även för vuxna människor som fortfarande har förtroende för biblioteket – frågan är bara; hur länge till?