Debatt: Åsa Linderborg, allt är inte elände

Åsa Linderborg tar i en lång artikel i Aftonbladet (28/1) farväl av socialdemokratin, och det är verkligen eländigt just nu. Allt verkar gå åt helvete. Jag kan förstå Åsa Linderborgs frustration. Men jag tycker inte att det är rimligt att denna frustration bara ska gå ut över socialdemokratin.

Visst finns en rad socialdemokratiska svek historiskt, men den kommunistiska vänsterns svek är inte mindre. Jag ska inte räkna upp dem. Kritik kan med rätta riktas mot regeringen för hanteringen av flyktingfrågan. Inte heller det parti som är mitt, Vänsterpartiet, har dock kunnat leverera ett trovärdigt svar på hur en generös flyktingpolitik ska kunna förenas med politiska och resursmässiga realiteter. Men framför allt, mitt perspektiv från många år i Stockholms kommunalpolitik och Vantörs lokalpolitik ser helt annorlunda ut än Åsas.

Har jag kunnat uträtta något politiskt har det alltid varit tillsammans med socialdemokrater. Inte minst lokalt ute i de södra förorternas hyreshusområden har vi haft ett väl fungerande samarbete. Våra grundläggande värderingar har varit gemensamma. Vi har hela tiden arbetat för ett samhälle med minskade klyftor. Lokalt i våra bostadsområden finns nästan ingen annan organiserad politisk kraft.

I Stockholm, som nu är styrt av en bred vänster, fortsätter reformismen att leverera. Utförsäljningen av kommunala hyreslägenheter är slut och nu byggs bostäder för folk med normala inkomster. Självklart ska vi också nationellt bedriva fördelningspolitik, peta i rikedomarna, då kommer hela arbetarrörelsen att behövas.