Jag tänker på vuvuzelan

Den vita förtryckande minoriteten sysslade med annat. Det fanns inga tv-sändningar av matcherna, tidningarna skrev knappt om dem. Men varje lördag var det folkfest. Journalisten Simon Kuper skildrar i sin bok ”World cup fever” hur matchdagarna var just hela dagar i 1970-talets Soweto. Arenan var fullsatt långt innan avspark. Det sjöngs sånger både av artister nere på plan och från läktaren. Fotbollen som spelades var frejdig och underhållande. En snygg dribbling ”kunde få mer jubel än ett tråkigt mål”, skriver Kuper om spelstilen som kom att kallas ”ticky-ticky”. Spelarna på plan var hjältar, men hade mycket svårt att bli det inför mer folk. Inför fler folk.

När apartheidsystemet äntligen rämnade i början av 1990-talet blev även fotbollen fri. Dess betydelse, som under kolonialt förtryck redan varit inneboende politisk, blev nu en frihetssymbol.

Under Mandelas första dag som president, efter sitt historiska tal om ”regnbågsnationen”, kördes han direkt till Ellis Park för att se det nya, det riktiga, landslaget spela. För att se ”Bafana bafana”. (Upp till den här punkten hade Sydafrika krävt att få ställa upp med ett lag som antingen bara hade vita spelare eller bara svarta spelare.)

Det sydafrikanska fotbollsförbundet formulerade tidigt, efter apartheid,  målsättningen att få stå värdland för VM.

”Motivationen var till stor del emotionell. Sydafrika (likt Argentina) lider av en känsla av terra finis, av att vara världens ände. Det längtar efter att vara en del av världen, något som många sydafrikaner vet väldigt lite om”, skriver Simon Kuper om ambitionen.

Utöver att rent geografiskt vara änden av en kontinent som stora delar av världen tenderar att ignorera, var majoriteten av befolkningen också helt avskurna från omvärlden av andra i sitt eget land. Viljan att göra sig sedd och hörd är högst begriplig.

Så när VM 2010 drog igång och läktarna dånade av vuvuzelor kom ljudet från ett folk som varit tystade väldigt länge. Det var inte den bästa eller mest intressanta ljudkulissen fotbollsvärlden har hört, men den var högljudd och den var ihärdig. Två saker som många sydafrikaner behövde vara under alldeles för lång tid.

VM i Sydafrika lät inte som något annat VM. Och det var inte som något annat VM.