Jag tänker på Spartakiaden 1986

Världen har inte alltid dominerats av Fifa och Internationella olympiska kommittén (IOK). Det fanns en tid då konkurrerande organ fick plats i idrottens kropp. När de första olympiska spelen i modern form arrangerades kring sekelskiftet 1900 såg den antinationalistiska arbetarrörelsen dem som ett tecken på hur nationalismen under olympisk täckmantel tog sin in i idrotten.

Med den tyska organisationen Sozialistische Arbeitersport Internationale (SASI) i spetsen gick då olika internationella organisationer ihop, och mejslade fram ett motmedel – Arbetarolympiaderna. I instruktionsboken för hur spelen skulle bedrivas går följande att läsa: 

”De borgerliga olympiska spelen kommer alltid att fördärvas av den andefattiga nationalismen eftersom den kapitalistiska världen inte ger plats för försoning. Vår olympiad är baserad på förståelse och försoning mellan folken. I vår olympiad tävlar inte nationer mot varandra, utan alla atleter från alla länder tävlar tillsammans som kamrater, [...] vi har alla samma fiende: kapitalismen, som har skapat och ger näring till nationalism. Vi ger inga kransar till nationer och vi vajar inte deras fanor; istället enas vi som bröder och systrar under socialismens fana.” (ur Ekim Caglars bok Fotboll i krig och fred)

Det första socialistiska substitutet till OS arrangerades 1925 i Tyskland. Inga nationsflaggor, inga nationalsånger, inga medaljer. Allt draperades i arbetarrörelsens röda färg, och till spelen i Österrike 1931 lockades fler besökare än till OS i Los Angeles 1932. 

Med fascismens framryckningar på 30-talet pressades antinationalistiska organisationer tillbaka, och intresset för Arbetarolympiaderna falnade. I och med det andra världskriget pausades spelen och återkom aldrig i stor skala. Istället fick ”de borgerliga olympiska spelen” monopol på den stora scenen.

Men i Sovjetunionen levde traditionen till viss del vidare. Det som tidigare var en internationell angelägenhet arbetare emellan, förpassades nu till de olika sovjetrepublikerna. Under namnet Spartakiaden – döpt efter den romerska upprorsledaren Spartacus – möttes republikernas idrottare i tävlingar som kombinerade elitidrott med socialistisk massmobilisering. 

Vilket alltså för tankarna till Uzbekistans fotbollsframgångar i Spartakiaden 1986, då man till slut förlorade finalen mot Ukraina. Vissa skulle hävda att Spartakiad-silvret mest är en anledning att få tänka på en parallell verklighet där Arbetarolympiaderna konkurrerat ut OS. Vissa skulle inte ha fel. 

Men i den här verkligheten styr IOK och Fifa, och i den kliver elva uzbeker i kväll ut på plan för att råda bot på Ronaldo och hans portugisiska lakejer.