England - Ghana
Jag tänker på Nkrumahs och drottningens foxtrot
Text
Som ung hade Kwame Nkrumah sparat ihop tillräckligt med pengar genom familjens jordbruk för att kunna lämna Guldkusten och utbilda sig i först USA och sedan London.
Under sina studieår skulle han börja sympatisera med marxistiskt tankegods och när frihetsrörelsen började samla styrka i det blivande Ghana handplockades Nkrumah att leda den nya rörelsen. För att slå sig fri från samma kolonisatör som han precis utbildat sig hos.
Han skulle komma att fängslas på det som fortfarande kallades Guldkusten, av Storbritannien, men vann en plats i parlamentet från fängelset. Frihetsrörelsen som fick imperiet att fängsla honom blev också det som gjorde honom fri.
Med åren skulle Ghana som första afrikanska land göra sig självständiga från britterna. Nkrumahs kommunistiska politik och panafrikanska ideologi i kombination med det långa förtryck som Storbritannien utsatt dem för fick honom snarare att vända sig till det land som hade format honom som mest politiskt. Sovjetunionen. Det kalla kriget hade börjat bli allt kallare och när det blir 1960-tal började väst tycka att Nkrumahs dragning till den östra sidan av muren var ganska besvärlig. Så bångstyrigt det här med postkolonialism skulle visa sig vara.
I Netflixserien ”The Crown” görs en stor sak av Drottning Elizabeth II:s statsbesök till Ghana, 1961. Beklämd över några kommentarer den förtjusande Jackie Kennedy ska ha fällt om ”Lilibeths” grå karaktär blir drottningen full i fan och när hon bjuder upp Kwame Nkrumah på en dans lyfter hon både sitt anseende upp ur det färglösa och avbryter Sovjets allt större inflytande i det postkoloniala Afrika.
Det är riktigt bra tv – och enligt historiker en i stora drag osann skildring av geopolitiska skeenden.
Som exempel tilldelades Nkrumah, bara året efter foxtroten i Accra, Lenin Peace Prize av Sovjetunionen och han förblev en hängiven anhängare av den kommunism som han pikant nog fick upp ögonen för under sina år i kapitalismens USA och imperialismens Storbritannien.
Långt senare, efter att Nkrumah flytt i exil efter en – gissa vad – (eventuellt USA-understödd) statskupp och fler statskupper därefter, i nådens år 2000, föds Antoine Semenyo i London. Son till Larry och Vida Semenyo som flydde från Ghana under 1990-talet.
I natt kan England således återigen få problem med en ghanan vars kompetens britterna själva närt vid sin barm. Vi får se vem som för i nattens dans.
Läs alla inlägg från Sist på bollen.
Text
Kommentarer
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler. Läs reglerna innan du deltar i diskussionen. Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.
Läs mer i samma kategori
Jag tänker på Spartakiaden 1986
Jag tänker på Ahmed Ben Bellas korta fotbollskarriär
Jag tänker på Lamine Yamal och Palestinas flagga
Jag tänker på Luis Suárez
Vi minns Ruhrpott
Jag tänker på Marcus Allbäcks grillchips i Porto
Jag tänker på Amedspor
Jag pratar med Pia Sundhage
Jag tänker på när jag skulle förklara Mjällby i Al Jazeera
Jag tänker på Senzo Meyiwa
Jag tänker på Wagatha Christie
Jag tänker på att man borde veta när det är dags att gå hem
Jag tänker på hur jublet hördes hela vägen till tortyrcentrets källare
Jag tänker på Malang Sarr