Så löd en av de viktigaste reglerna på telemarketingföretaget i centrala Göteborg där jag som 19-åring spenderade ett par år i början av 00-talet.

Det var ungefär samtidigt som filmen ”Boiler room” (2000) hade premiär, där Giovanni Ribisi spelar en 19-åring som har hoppat av college och tar jobb som call­center-baserad börsmäklare. Ribisis företag visar sig sälja aktier som är värdelösa, men bortsett från att de tjänade
miljoner, kunde jag känna igen säljteknikerna. 

Jag hade själv utnyttjat dem för att pracka på folk ”kostnadsfria” (vi fick inte säga gratis) kalsongprenumerationer som inte gick att säga upp, rosenrot, nya elbolag eller ofördelaktiga kabel-tv-paket. 

Jag jobbade tillsammans med gymnasiekids, före detta långtidssjukskrivna och Chalmers-av­hoppare under ledning av peppande ”coacher” som pratade i managementklyschor.

Jag försökte pumpa upp provision från 50 kronors timlön. Efter ett par–tre timmar och tre gånger så många snusbyten utan ett sälj kunde desperationen kicka in.

”Jag hatar diiiig!” skrek en kvinna efter att jag ignorerat hennes första fem ”nej”, för att hoppa in i nästa resonemang om att ”jag förstår att du inte är intresserad men det gör inget för att…”

Cheferna tog donationerna

Visst förstod jag deras frustration. Jag ringde och störde deras middag eller lediga dag. Men på en mer känslomässig nivå hade jag noll sympati för kunderna. 

De hatade oss, och vi hatade dem.

Många på kontoret kom från invandrarbakgrund och ringde alltid under svenska namn. En kille från Iran kallade sig själv Jesper och gjorde om sin röst till den mesigaste han kunde uppmana. Strategin funkade överraskande bra och ”Jesper” överträffade de flesta. Många år senare skildrades samma händelse­förlopp i ”Sorry to bother you” (2018), där Lakeith Stanfield spelar en svart telefonförsäljare som blir framgångsrik tack vare att han fejkar en ”vit” röst. Sedan visar det sig att företaget ”WorryFree” också avlar fram muterade häst­människor för att skapa starkare och mer lydiga arbetare. 

Mitt eget försök att skapa en mer auktoritär persona genom att anta fejknamnet ”Krister Varg” fungerade inte. Jag var värdelös som säljare och blev till slut omplacerad till inkassoavdelningen. Där krävde jag pengar från de stackare som jag precis lurat. Men det var mycket softare. 

Inkassodatorerna var de enda på kontoret som hade internet. Jag spenderade dagarna på Aftonbladet.se och tog långa rökpauser. Ibland gav jag mig själv en klapp på axeln, eftersom jag hade makten att skriva av skulder upp till ett visst belopp.

Det finns många filmer om callcenters men jag har aldrig relaterat mer än till HBO:s nya ”Telemarketers”.

Dokumentären är producerad av bröderna Safdie (”Uncut Gems”) och gjord av en före detta anställd på det skumma företaget Civic development group, som hade sin storhetstid runt 2003 i New Jersey. 

CDG – eller som den heroin­beroende telemarketing­legenden Pat Pespas ironiskt kallar det: ”Criminals doing good” – var befolkat av kriminella och missbrukare.

De ringde och lurade folk att donera pengar till en stiftelse som påstods stödja polisen, och i samma anda som ”Krister Varg” använde de råbarkade stämmor för att låta som poliser, trots att de flesta precis kommit ut från fängelset och inte kunde få något annat jobb.

90 procent av donationerna hamnade sen i fickorna på cheferna, som spelade i ett fruktansvärt kristet rockband.

Deltog i största bedrägeriet

Den deppigaste insikten från ”Telemarketers” är att CDG:s affärsmodell och säljarkultur blev väldigt inflytelserik på resten av västvärldens telefonförsäljning. Det är ingen större överraskning att CDG medverkade i USA:s största telefonförsäljarbedrägeri. 

I en tid när steril företags­kultur blivit förhärskande i alla delar av samhället kan den stökiga kamratskapen och känslan av laglöshet få mig att känna en orimlig nostalgi för mitt gamla helveteskneg.