Ledare. Göran Greider.

2016-12-28 03:00

Tio teser för vänstern

I ett samhälle där medelklass och borgerlighet dominerar alla tunga kanaler, från reklam till morgonpress, envisas ändå massor av människor med att kalla sig vänster.

1. Återuppliva det stora språket! Våga tala om socialism och antikapitalism. Det betyder något vilka ord vi väljer. Ordet världskapitalism berättar om makt, klass och underordning; det gör inte ordet globalisering. I dag saknas nästan helt ett språk för det som ligger bortom eller utanför det kapitalistiska systemet. Och min erfarenhet är att folk blir glada över att höra de stora systemkritiska ord som få politiker uttalar.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


2. Rörelsen är allt! Organisering är det viktigaste av allt. När människor möts, ja, då kommer förr eller senare också samhällsmålen. Ett möte där 20 personer träffas är i längden mer värt än 20 000 delningar på Facebook. Det enda som kapitalägare och borgerlighet är riktigt rädda för, är det faktum att löntagarna är i majoritet, att vi är många. Det nya självförtroendet högern fick från 80-talet och framåt står i direkt proportion till minskad organisering i partier, fack, föreningar, sociala rörelser.

3. Bejaka reformismen! Reformismen är grå och saknar medryckande teori. Men reformismen säger att det alltid finns något man kan göra, något som kan förändras även om helheten inte går att rubba över en natt. Reformismen säger också detta: Det räcker aldrig med endast en lösning på problemen, det krävs många och ständigt nya lösningar på gamla och nya problem. Reformismen kan till exempel skilja mellan nationalstaten som ett utmärkt verktyg för förändringar och nationalismen som ett farligt mentalt och politiskt gift.

4. Se de långa linjerna! Tålamod är en politisk dygd. Det tog ett halvt sekel att skapa en hyggligt fungerande välfärdsstat mellan 1930 och, låt oss säga, 1975. I den omedelbara behovstillfredsställelsens era – som den kapitalistiska konsumismen uppfostrat oss till – riskerar otålighet att bli vänsterns främsta psykologiska fiende. Balansgången är visserligen svår eftersom ett utfall av för mycket tålamod kan bli förnöjsamhet med status quo. Men en liten förbättring av a-kassan är bättre än ingen alls.

5. Vänstern får aldrig nöja sig med de moraliska aspekterna! De moraliska aspekterna på orättvisor kommer alltid först, självklart; utan dessa är ingen samhällsförändring möjlig. Men ibland verkar det som om den moraliska upprördheten i sig blir en belöning: Titta, jag blev förbannad! Så var realpolitisk och utopisk på en och samma gång.

6. Uppfinn ständigt nya tankefigurer! När Bernie Sanders talade om demokratisk socialism väckte hans kampanj stor entusiasm. Det fungerade. Till och med socialdemokraternas återanvändning av ”den svenska modellen” har varit rätt lyckosam, trots att uttrycket kan betyda vad som helst. Men lika viktigt är det att ständigt uppfinna nya tankefigurer. Borde vi till exempel inte slåss för sociokrati? Alltså att det gemensamma sociala är det viktigaste och borde föregå allt. Jag försökte lansera begreppet statsanarkism för något år sedan. Staten fördelar fram jämlikhet – och sedan tar den antiauktoritära, självstyrande egenmakten vid.

7. Glöm inte segrarna! Många vänstermänniskor, däribland jag, går inte sällan tyngda av vad som förefaller vara en lång, ändlös nederlagshistoria. Men det är viktigt att se de sediment av framsteg som inte sköljs bort: Rösträtten är inte hotad. I grunden innebär den att två fattiga vinner över en rik. Jämställdheten har drabbats av en backlash de senaste åren, men sedimenten är kvar. Vänstern och socialdemokratin tycks överallt krisa. Men dessa rörelser har förmått inkorporera nya frågor om klimat och feminism på djupet av sina ideologier på ett sätt som den krisande liberalismen och högerpopulismen (i synnerhet inte den ... ) inte klarat av. Glöm inte följande mirakel: I ett samhälle där medelklass och borgerlighet dominerar alla tunga kanaler, från reklam till morgonpress, envisas ändå massor av människor med att kalla sig vänster.

8. Återerövra den naturvetenskapliga nyfikenheten! Vänsterns minskande intresse för naturvetenskap och teknologi tycks ha sammanfallit med dess politiska tillbakagång. Det är ingen slump. Oerhört mycket av våra livsvärldar definieras redan nu av teknologi och naturvetenskap och detta ökar ständigt. För att lösa klimat- och miljöfrågor måste vänstern bejaka naturvetenskapen. Det är centralt också för att inte makten över denna väldiga kraft ska hamna hos högern.

9. Bejaka det centrala i vänsterns hållning: den ständiga utvidgningen av demokratin. Vid varje storbolagsbeslut: Fråga varför inte de anställda får vara med och besluta. Var ska kritstrecket för demokratin dras? Högern drar det vid ett absolutifierat privat ägande.

10. Individerna är i dag mer avancerade än systemet! Var och varannan människa vantrivs i det bestående. Idéer om kortad arbetstid, ökad jämlikhet och mindre ekologiskt fotavtryck väcker bland vanligt folk – knappt ens i övre medelklass – inga skräckvisioner. Mycket av vänsterns framtid måste handla om att översätta dessa individuella hållningar till trovärdig politik.