Ledare. Göran Greider.

2015-12-09 04:00

Nationella fronten är kusligt fransk

För bara fem år sedan gick snarare en liten röd våg över Frankrike. Men nu är det en brun våg, skriver Göran Greider.

Läs också: Ledarbloggen: Saudi kan inte rädda världen

När Nationella fronten i Frankrike för första gången ställde upp i parlamentsvalen 1973 var det 122 000 väljare som röstade på partiet. Det fanns i marginalen av fransk politik. Förutom i den tidens europeiska diktaturer fanns inga starka högerextrema partier någonstans. Även Frankrike upplevde under efterkrigstiden sina rekordår, sina trentes glorieuses, och den allmänna standardökningen och minskade ojämlikheten sopade där, liksom på andra håll, bort de högerextrema alternativen. I Sverige återstod vid den tiden i huvudsak bara några darrande gamla gubbar som förde de högerextrema och nazistiska traditionerna vidare.

I dag sänder partiets resultat i den första omgången av de franska regionvalen chockvågor över såväl Frankrike som övriga Europa. Jag är inte säker på att alla verkligen uppfattat hur oerhört det är att det i världens femte eller sjätte största ekonomi, i hjärtat av EU, existerar ett högerextremt parti som attraherar över 27 procent av väljarna. För bara fem år sedan gick snarare en liten röd våg över Frankrike. Men nu är det en brun våg. Det franska socialistpartiet backar kraftigt i valen, samtidigt som den gamla vanliga högern – nu åter under Sarkozys ledning – vinner terräng.

Att det franska socialistpartiet går tillbaka är ytterligare ett bevis för vad ekonomisk åtstramning oftast gör med socialistpartier och fackföreningsrörelser: Trasar sönder dem och dömer dem till nederlag. Att Nationella fronten nu går framåt så starkt tror jag heller inte kan förklaras med terrordåden som nyligen briserade i Paris. Det går djupare än så.

För det första ligger arbetslösheten i Frankrike idag en bra bit över EU-genomsnittet och skarorna av fattiga växer. President Hollande och hans socialistiska regering har knappt lyckats leverera en enda social reform som kan få det franska folket att känna tilltro till framtiden. Det franska samhället har till råga på allt bibehållit extremt starka elitistiska drag, där inte minst den politiska eliten oftast hämtats från elitskolor som Ecole Normale Superieure.

Men det är inte bara det. Den franska nationen rymmer mycket starka konservativa, rasistiska och koloniala traditioner som landet egentligen aldrig gjort upp med. Före Hitlers uppstigande till makten var Frankrike troligen det ledande antisemitiska landet i Västeuropa. Dreyfussaffären skakade landet i förra seklets början. En historiker skrev en gång att om en enkät genomförts före Första världskriget med frågan ”Vilken nation tror du kommer att stå skyldigt till utplånande av miljoner judar om tjugofem år?” – ja, då hade de flesta européer antagligen snarare gissat på Frankrike än Tyskland. När tyskarna erövrade Frankrike 1940 erhöll en del av landet, den södra, ett slags självstyre (Vichyregimen) under nazisternas överinseende. Den mycket konservativa Vichyregimen bytte ut Frankrikes revolutionära devis ”Frihet, jämlikhet, broderskap” till ”Arbete, familj och fosterland”. Både före och efter andra världskriget var franska politiker dessutom drivande i visionen av skapandet av ett Eurafrika, det vill säga drömmen om europeisk exploatering av Afrika som skulle göra Europa till en stormakt (Se Stefan Jonssons och Peo Hansens upplysande och skakande studie Eurafrika – EU:s koloniala rötter, som utkom i år.)

I berättelsen om Europa är det naturligtvis Tyskland som fått axla rollen som bärare av den mest vedervärdiga form av rasism världen skådat. Men det har också lett till att de rasistiska traditionerna i övriga europeiska stormakter aldrig riktigt blivit en självklar del av vår förståelse av kontinenten. Den som läser historikern Håkan Blomqvists Myten om judebolsjevismen – antisemitism och kontrarevolution som kom förra året, får en inblick i exempelvis den starka brittiska antisemitism som de flesta valt att glömma eller förtränga. Den skymtar faktiskt förbi i självaste Downton Abbey, men reduceras till konstiga attityder hos några få konservativa stötar, trots att antisemitismen levde starkt hos inte minst Winston Churchill, som ansåg att ryska revolutionen leddes av judar.

Grundaren av Nationella fronten, Jean Marie Le Pen, uteslöts ur sitt eget parti häromåret efter att ha kallat Andra världskrigets gaskamrar för ”en liten detalj” i historien. Men denne gamle fallskärmsjägare i Franska främlingslegionen – verksam i franska Indokina och de franska kolonierna i Nordafrika – speglar verkligen Frankrikes sämsta, ultranationalistiska sidor. Det har hävdats men aldrig kunnat bevisas att han var med och torterade fångar i Algeriet under befrielsekriget. I själva verket är denne man som uppstigen ur de mest spöklika källarvåningarna i fransk historia.

Och nu är det hans dotter, Marine Le Pen, som ler på alla franska nyhetsbilder. Ett Nationella fronten på frammarsch är inte enbart ett exempel på hur hela politiken i Europa kantrar åt höger. Det är också ett obehagligt tecken på att den europeiska kontinenten i själva sitt hjärta rymmer traditioner som vi för bara en generation sedan trodde var evigt bortsopade ur historien. Kanske är det verkligen så, att det enbart är social trygghet och full sysselsättning som kan hålla de där traditionerna stångna. Antirasism och expansiv välfärdspolitik måste alltid samsas och samordnas.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.